- mellan poetisk ingivelse och nerskriven dikt
- telos och peras
- inte bara skriften, poesin, konsterna
- citat
- citat ur andra källor
4 615 ord (words) publ 2021 02 23
skrivet 2021 01 05-08 och 02 19-22 uppdat. 2022 08 22
Vi ska läsa Ben Lerner i bokcirkeln. Under en ärenderunda på sta´n slinker jag in på biblioteket och letar upp honom, hans böcker alltså, bland bibliotekshyllorna. Några på engelska och åtminstone en på svenska står där. Den till svenska översatta boken har en oemotståndlig titel ”Varför alla hatar poesi”. Den är inte stor, i vykortsstorlek. Den är inte tjock, knappt 100 sidor. Texten är inte särskilt liten, 10 punkter kanske. Boken ”the Topeka school” tar jag också med mig – mycket tjockare.
mellan poetisk ingivelse och nerskriven dikt
När jag börjar läsa den lilla boken får jag en bekant känsla. Jamen, nämen och nu igen, är det inte, jo … essensen, det som ligger bakom och det som alla uppräknade och beskrivna exempel är uttryck för kan ju hänföras till telos och peras och hoppen däremellan! Telos och peras två ord från antikens muntligt dominerade kultur för snart 2 300 år sedan.
Roligt och träffande beskriver B. Lerner att vi alla kan känna igen dåligt diktande och hur vi både våndas och roas när vi hör det (s.28, 34). Om hur och varför våra tillkortakommanden med att sätta ord på våra allra innersta, djupaste och mest geniala ideer, visioner och lösningar möts av ett totalt förakt, ja rent av hat och varför. Och att det föraktet och hatet samtidigt är beviset för att vi alla omedelbart förstår när en intention, en fantastisk tanke eller ide’ tillintetgjorts, förlöjligats eller krossats genom en klumpig formulering. Det finns till och med ett förlag som givit ut ”En bok med det bästa usla dikterna” (s. 28). ”… en bok som , med James Wrights ord [förläggaren] ’inte innehåller en enda medioker rad!’ Denna antologi med lyrik från avgrundernas avgrund är, förstås, ofta hysteriskt rolig …” En allmänmänsklig förmåga som egentligen visar att vi alla genomskådar dålig poesi och i den meningen mycket väl vet vad poesi är och i någon mån därför också är poeter.
Ben Lerner skriver också om att problemet med poesi är själva diktandet (ss. 25-26). Att skriva om poesi i prosaform är mycket lättare och han citerar (s. 26) ”att diktrader var vackra när de var citerade i prosatexter”. Att kunna sätta ord på den poetiska ingivelsen, drömmen, orden man hör i sitt inre, är svårt och när de uttalas eller sätts på pappret och möter verkligheten kan fallet ner bli stort! Ju större och mer fantastisk den inre visionen och intentionen är, desto större och grymmare blir fallet ut och ner i verklighetens språkliga konventioner, begränsningar och fallgropar. Ja, så till den grad spritt och även känt är detta att ingen heller förvånas över att det kan räcka att tala om sin aldrig förverkligade poetiska ingivelse för att citeras och hamna bland kända och beundrade poeter (s.26, 27). En samtida svensk författare som verkligen visar svårigheten, ja omöjligheten i att pränta ner och än mindre dikta om sin outsägliga smärta, gör det genom att gång på gång slå sönder sin berättelse i ”Världens sista roman”. Och Ben Lerner skriver förstås även om detta omöjliga att ge en insikt, en stark känsla en konkret nerpräntad form som lever upp till visionen eller den poetiska potentialen, och på så sätt blir ”… självhatet [tillkortakommandet] …inbyggt i poesin som konstform”. (s.43). Dessutom bidrar Platons uttalade förakt för konstformen och utövarna till att de än idag anses vara både onyttiga och korrumperande (s.23) B. Lerner skriver att ”… när jag började bläddra mig fram genom renässansen fann jag [ännu] fler angrepp på poesin, ofta med hänvisning till Platon…” och angreppen går också att se genom genren försvarstal:
”Frågan huruvida diktning är ett arbete eller en fritidssyssesättning (eller på något sätt både och eller ingetdera) återkommer gång på gång i angreppen mot och försvaren för konstformen…(… ett svar på Thomas Peacocks påstående i ’The Four Ages of Poetry’ om att vetenskapen med rätta gjort poesin överflödig i takt med civilisationens utveckling.)…Det är just på grund av diktarkallelsens motsägelsefulla natur …” (s. 59-60)
och
”…’Poesi’ förmodas syfta på ett alternativ till det slags värde som cirkulerar i vardagsekonomin, men faktiska dikter kan inte realisera ett sådant alternativ. Det är därför som ”skaffa ett riktigt jobb”, en välbekant uppmaning från poethatare till poeter, är ett så kraftfullt och traditionstyngt påbud: Utför för en gångs skull ett faktiskt arbete och inte bara ett potentiellt sådant.” (s. 60)
Det som ligger bakom Platons förakt för det onyttiga och korrumperande gissar jag är för att poeten kan ifrågasätta uppfattningen om verklighetens verkliga och sanna natur. Läs på sidorna 50-51 vad Ingemar Düring citerar i sin text ”Aristoteles, skaparen av vetenskapens metod och språk”, vad Platon låter Sokrates säga i sin text Phaidon:
” … >> … Men ju mer jag fördjupade mig i de naturvetenskapliga skrifterna, dess mer besviken blev jag. De gåvo endast skenförklaringar, och jag blev rädd , att jag skulle bliva alldeles blind i själen, om jag betraktade tingen med ögonen och sökte fatta med sinnena. Jag ansåg mig därför böra taga min tillflykt till tankarnas värld och genom dem skåda tingens verkliga väsen. Jag går ej alls med på, att den som ser på tingen genom tankens förmedling, skulle mera se dem i bilder, än den som skådar dem i verkligheten. För min del har jag alltid gått fram så, att jag alltid först lägger till grund den tanke eller den sats (lógos), som jag finner mest ovederlägglig, och håller det för sant, som synes mig mest överensstämma med denna, och det antingen det gäller orsaker eller vad som helst annat; vad som däremot ej överensstämmer med den, anser jag vara osant.>> Eller med andra ord: om teori och fakta inte stämma överens – så mycket värre för fakta…. hans [Platons] dialektik och hans subjektiva metod är i själva verken en frukt av hans matematiska studier…”
Ingemar Düring, sidorna 50-51 i ”Aristoteles, skaparen av vetenskapens metod och språk”,
I Platons bok Staten utvecklas en rad argument för att urskilja på vilket sätt en stat bör vara införskaffad och i tionde boken har turen kommit till ”Kritik av den efterbildande poesin ss. 399-407:
”… att vi ej på några villkor få lämna insteg åt den efterbildande poesin…allt dylikt vara ett gift för åhörarnas själ, när de ej ha det motgift, som ligger i att känna sakernas verkliga natur”
Platons, Staten, ”Kritik av den efterbildande poesin” ss. 399-407:
Därefter fortsätter Platon sin utläggning mer ingående och man kan verkligen förstå att Augustinus, den blivande främste kristne kyrkofadern, tyckte att Platons filosofi, hans sätt att förstå världen och verkligheten verkligen passade de kristna ideerna. Den Mästare, den frambringare av allt levande som Platon skriver om längre fram i texten passade utmärkt på den Kristne guden. På den vägen är det sedan. Platons förakt följer med i den kristna filosofin, som ju i stora drag är Platons. Många kristna teologer kommer under två årtusenden att anstränga sig med att fortsätta knyta den kristna etikens ”Sanning” direkt till Platons ”Sanning” och till sin hjälp tar de — Aristoteles metoder, av dem främst logiken, órganon epistéme. (Men, ”är det egentligen möjligt att ljuga?”.)” Det som under skolastiken utvecklas till aristotelism och som det, jag parafraserar ur I. Dürings text om ”Aristoteles skaparen av vetenskapens metod och språk”: i Paris september 1624 utfärdades ett parlamentsedikt om att det vid dödsstraff var förbjudet att från offentlig kateder framlägga läror, som stodo i strid med Aristoteles. Men det handlar alltså inte om Aristoteles uppfattning om hur kunskap skapas och inte hans retorik, utan den platonskt kristna läran bevisad med hjälp av Aristoteles. (… som jag fattat det hela.)
Retoriken däremot, inom vilken frågorna om det som kan vara på annat sätt och framförallt utrönandet om de underliggande icke uttalade påståendena, slutsatserna och ställningstagandena varur påståenden, argument och frågor utgår, anses av de kristna som besvärande och lögnaktigt. Det innebär att den ifrågasättande, den begreppsbildande, reflekterande, argumenterande och skapande aktiviteten som är Retorikens, blir förbipasserad, förminskad, demoniserad, i bästa fall en tjänare till kristen etik och Sanning.
Det var kanske en lite väl ingående och lång passage om en del av föraktets ursprung, men det engarerar mig mycket för närvarande och hänger ihop med det B. Lerner fortsättningsvis skriver om eftersom det hamnar bland retorikens aktiviteter. Ja retorik är en aktivitet, vi tänker, talar, argumenterar, osv… även om det också finns begreppsbestämningar inom den, det vill säga fasta definitioner, som på så sätt inte längre egentligen är själva tänkandet utan mer beskrivningar av ”tänkandet”, föremål för ”tänkande” och objekt att ”tänka med”, t.ex. trokér och jamber, versmått, förskjutningar, associationer, konnotationer …
B. Lerner lyfter fram poesins möjlighet att i blixtbelysning visa på invanda föreställningar och förgivettaganden. Då tanken eller tänkandet kan rida på orden och hoppa från ett område till ett annat genom dess associationer, konnotationer, allitterationer … Det är just inom retoriken det går att lyfta fram, att tala om det, där finns verktygen och utrymmet för det. Inom poesin sedan, uttrycka det. På så sätt kan underliggande attityder av rasism, fascism, förtryck och orättvisor i en enda fras plötsligt framstå glasklart. På så sätt kan poesi vara politiskt sprängstoff. Genom Tankesprång i dikt istället för lång förklarande Tankegång i prosa, där läsaren hinner gå vilse och tappa både tråd och intresse. (s. 45)
telos och peras
Den krypande känslan av att ”det här känner jag igen” härrör alltså från min rätt nygjorda bekantskap med två begrepp från antiken som på sistone börjat rota sig hos mig eftersom de helt enkelt är väldigt användbara och förklarar så mycket; t.ex. skillnaden mellan den inre visionen, idén och det färdiga resultatet. I poetens fall skillnaden mellan poetisk potential och den utsagda eller nerskrivna dikten. Två begrepp som saknar ord i det svenska språket, telos och peras. Essensen, som jag ser det, i det Ben Lerner skriver så utförligt om.
Där telos står för den idé, den vision som leder handlingarna, (är telos en del i handlingarna i betydelsen en rörelse?), besluten i förverkligande av något man gör, i poetens fall visionen av dikten; medan peras står för det slutliga resultatet, det som finns där till allmän beskådan eller lyssnande, i poetens fall dikten uppläst eller nerskriven på papper.
En bildlärare jag känner lyste till när han hittat begreppsparet och sade ”de sätter fingret på den konstnärliga process jag leder mina elever genom”. Det som kan få dem att kasta penslarna och ge upp, det som gör att samma motiv målas om och om igen. Varje gång framför målarduken, inför varje drag, varje rörelse med penseln mellan färgkluttarna, för att hitta rätt valör och nyans – är det den där inre bilden, idén som gäckar inför att låta sig fångas med verklighetens pensel och färg.
En del visioner är ouppnåeliga, och det förklarar varför även jag som skribent, tecknare och målare ofta skriver om, putsar på mina dikter och målar om samma sak, samma motiv om och om igen – för att försöka fånga visionen. (eller uppdaterar mina inlägg ideligen.)
B. Lerner skriver, som jag redan noterat, om poesins politiska sprängkraft (s.45). Det jag vill tillägga är att även begreppen bakom enthymem och topos från retoriken är mycket användbara för att förstå och förklara vårt tänkande och ordens inflytande.
Där enthymem står för underliggande förgivettaganden av hur världen, verkligheten, samhället fungerar men förstådd som en slags slutledning. (just det ordet som är så grundläggande finns det olika tolkningar av, så min förklaring här kan vara bristfällig.)
Där topos är de olika områden vi tenderar tänka runt, vårt sätt att gruppera företeelser, visioner, ideer. Ibland har vi samma ord men på grund av att de används inom olika topos så betyder de olika saker: till exempel ord som ”lösa”, ”får” eller ”napp”. I en dikt går det till exempel, som jag redan sagt, att genom att sätta samma ord i två meningar om olika sammanhang, knyta ihop de två sammanhangen – blixtsnabbt.
Telos undanskymda tillvaro, det potentiella, ingivelsen, räknas i vårt samhälle ofta och oavsett samtalets sammanhang till det subjektivas område, till det personliga. Att det hör till retorikens område, skapandets område och det universella, allmänna, i den meningen att det är platsen för där ideer och föreställningar om det som ”kan vara på annat sätt” får uttryck och kanske till och med skapas, finns det inget uttryck för i dagens kultur.
Vi lever i Peras kultur. Det som redan är gjort. I världen där telos inte längre räknas. I en värld där det inte längre har något namn. I den världen, vår värld, får de som ändå tar sig för att ge utrymme för det ofta utstå spott och spe, förakt. Idékläckandet anses inte vara ett ”riktigt jobb” då det i sig själv inte är ett resultat, än mindre säljbart. Det gäller inte bara diktare, utan alla konstnärer, konstruktörer och uppfinnare. Sekelskiftets Kristian Birkeland (1867-1917) och vår nutida Håkan Lans (1947) är två framstående exempel på det. B. Lerner påminner, bekräftar och förklarar också det, om än på poeternas område (s.60).
inte bara skriften, poesin, konsterna
Det förakt och hat för tillkortakommandet med orden skulle jag vilja utvidga till, vilket redan framgår, att omfatta även alla andra sätt att uttrycka de där inre ideerna. Det gäller också på bildens, musikens och teaterns områden och framförallt inom politikens och samhällsplaneringens områden – deras topos.
Vad förminskandet av telos och retoriken lett till är bland annat att vi fordrar resultat utan att ge utrymme för ideerna, experimenten, diskussionerna, argumentationerna som kan leda till goda beslut vilka därefter förhoppningsvis kan leda till goda resultat. Vi kräver peras utan att ge utrymme för telos. Hur ett sådant vanetänkande kunnat bre ut sig och förankrat sig i språket går att förstå av vår historia: genom de kristnas förkastande och misstänkliggörande av retoriken. Det går att förstå av retorikmästaren och den tillika kristna kyrkofadern Augustinus försvar av retoriken men på villkoret att den tuktas och Augustinus var den som tuktade i kristenhetens tjänst! Kanske överlevde kristenheten ändå tack vare hans försvar av retoriken? Retoriken, skapandets och möjligheternas område om ”det som kan vara på annat sätt”. Över de medeltida kristna munkarnas tolkningar av Boëthius definition av retoriken till dagens stympade och förvridna retorikuppfattning.
Eller går jag för långt nu? Låter jag peras och telos, retorik, topos och enthymemers betydelser gå långt utöver sina ursprungliga betydelser? Tänjer på orden. Spränger och tänjer på det som Aristoteles insåg var antikens vetenskapares problem: begreppsomfången, definitionerna.
”…att anledningen till att hans föregångare (möjligen med undantag för Demokritos) icke nådde fram till vetenskaplig metod i egentlig mening, är att söka främst däri, att de saknade förmåga till klar begreppsbestämning.” (s. 52 I. Düring)
Aristoteles vetenskapliga metod [organon, den formella logiken] handlar om att försöka göra språket till tänkandets tjänare istället för dess herre
” … han gör allt för att undgå att snärjas i språkets fällor … i medveten avsikt att undgå den mystiska makt, som utströmmar från de av århundradens associationer tyngda orden, och som t.o.m. skapar nya, av samtiden oförstådda och förlöjligade ord och termer…”. (s.53 I.Düring)
Han gör det genom att förena sin lärares (Platons) matematiska dialektik med objektiv iakttagelse till en språklig systembyggnad där ordens begreppsomfång är begränsade, väl definierade och entydiga och sammansatta med hans uppfinning ”medeltermen”. Det är:
”ett >>tänkandets verktyg>>, órganon epistémes, och tog därmed ett betydelsefullt steg för att befria tänkandet och vetenskapen ur dess beroende av språket” . (s.53 I. Düring)
Aristoteles utvecklar det torra sakliga språk som han pikades för av sin samtid och som används inom vetenskapen än idag. (s.53 I. Düring)
Men det bärande i hans vetenskap är enthymemen:
” … Genom sin klart formulerade teori om induktionsslut och syllogism, analogislut och enthýmema (sannolikhetsbevis) har Aristoteles i princip grundlagt den objektiva metod, som är all vetenskaps förutsättning. … Ju äldre han blir, dess klarare blir det för honom, att den induktiva metoden och de på objektiva iakttagelser vilande analogisluten och sannolikhetsbevisen äro nyckeln till nya forskningsrön. Med sin nya metod som slagruta genomforskar Aristoteles i förening med sina lärjungar en rad skilda vetenskapsområden.” (s. 53 I. Düring)
Har jag missförstått enthymemens betydelse som det underförstådda, den outtalade premissen, det förgivettagna? Enthymemen är ju retorikens, eller mer specifikt, övertalningens (pistis) kropp, inte logikens?
”Retoriken är en motsvarighet (antistrofos) till dialektiken. …Alla griper sig an med att, i någon mån, både pröva och hävda argument, försvara sig och anklaga.. 2…. i blindo, andra skickligt… eftersom det kan göras på båda sätten, är det uppenbart att det även skulle kunna göras metodiskt….3 …Som det nu är, har författare till läroböcker om tal arbetat med en liten del av ämnet. Det är endast övertalningsmedlen (pistis)som hör till konsten; annat är bisaker. De säger ingenting om enthymemer (enthymema), vilka ju är övertalningens (pistis) själva kropp….”
Aristoteles Retoriken 1354a, översättning till svenska av J. Akujärvi s. 65
Eller har jag missförstått hur Aristoteles avsåg att logiken (órganon epistémes ) skulle användas? Eller är det så de hänger ihop, retoriken med logiken? Ja, så är det naturligtvis. Ett sista citat från I. Düring angående Aristoteles metodlära. I. Düring lyfter fram det omvälvande med den i några punkter och punkt 2 på s. 56 är:
II. V a r j e v e t e n s k a p h a r s i n s ä r s k i l d a, f ö r d e n u t m ä r k a n d e m e t o d, oikeía theoría eller méthodos.
Akribi, exakthet, skall krävas inom varje särskilt vetenskapsområde blott i så måtto som sakens egen natur det tillåter. Den matematiska bevisföringens metoder lämpa sig ej för naturvetenskap eller samhällsvetenskap. Denna grundsats leder också till en intressant formulering av skillnaden mellan specialistvetande och allmänbildning, antydd i Analytica posteriora och …”
Så, att anpassa metoden efter ämnet – inte tvärtom. Hade psykologin, sociologin, medicinen, samhällsplaneringsämnena, … alla skapande ämnen, alla som handlar om tillblivelse utvecklats annorlunda om den uppmaningen hade följts?
Om att tänja på ordens betydelse, förmågan att skapa och hitta mening, att ladda orden med innehåll, öppningen mot det okända ”Jag vill bara nämna att varje gång ljuset i salongen slocknade– … — kände jag att andra världar var möjliga, kände att mina sinnen var återställda och skärpta , att … Känslan dog snabbt ut när filmen drog i gång och … , men varje gång ljusen släcktes och den första filmtrailern lyste upp skärmen överväldigades jag av en abstrakt förmåga som jag förknippar med Poesin. Inte konstverket i sig – hur bra det än är – utan den lilla öppning som skapas i salongen” avslutar Ben Lerner på sidan 93 sin lilla bok!
Tack Lena för att du introducerade mig till Ben Lerner och Ben Lerner, du har fått ett fan.
citat
På sidan 28 beskriver Ben L. hur läsandet av ” … de sämsta dikterna är ett sätt att uppleva, om än negativt, det där ekot av poesins möjligheter …”
och han fortsätter på sidan 34 ”Det är anmärkningsvärt , tycker jag, att McGonagalls uselhet också är uppenbar också för dem av oss som inte annars läser poesi … På så sätt lyckas McGonagall just genom att misslyckas, eftersom hans misslyckande kan erkännas mer eller mindre universellt och i den meningen föds en gemenskap.”
Att dessutom ett litet förlag sett det som en god ide att ge ut, för att återgå till sidan 28, ” En bok med de bästa usla dikterna” visar väl på en förväntad erkänsla för det underhållningsvärde usla dikter kan ha. Ben Lerner fortsätter ”… en bok som , med James Wrights ord [förläggaren] ’inte innehåller en enda medioker rad!’ Denna antologi med lyrik från avgrundernas avgrund är, förstås, ofta hysteriskt rolig …”
Mer från s.28, 29 ” Tänk på Platons argument i Faidon, det som brukar kallas hans ”ofullkomlighetsargument”: För att uppleva en viss sak som ofullkomlig måste vi ha en fullkomlig idealbild framför oss … s. 29 ”Tänk om det närmaste vi kan komma att höra ”poesins planetlika musik” är att lyssna på den allra fulaste jordiska musiken och uppleva skillnaden mellan dem?”
s 43 ”…McGonagall,Keats,Dickinson – de skapar ett rum för äktheten genom att teckna en negativ bild av den idé om Dikten som vi inte kan skriva i tiden….via det negativa närma sig det tänkta verk som skulle kunna förena det ändliga med det oändliga, det individuella med det gemensamma …. ’Även jag tycker illa om den’: det där ’även’ hos Moore är viktigt – diktare och diktläsaren delar misstänksamheten inför varje sång sjungen av ’en diktare här på jorden’, och denna misstänksamhet utgör grunden för antagandet om att det finns ett ideal. Självhatet är inbyggt i poesin som konstform, …”
s 23 ”… bläddra mig fram genom renässansen fann jag fler angrepp på poesin, ofta med hänvisning till Platon: Poesin är onyttig och/eller korrumperande (på något sätt lyckas den samtidigt vara både meningslös och livsfarlig): den är mindre värdefull än historia och filosofi: i någon avgörande betydelse är den mindre verklig än andra former av skapande. …”
s. 45. ”… Olinde Rodrigues, som hävdade att konstnärer fungerar som folkets avantgarde eftersom den konstnärliga sprängkraften är … det enklate och snabbaste sättet” att genomdriva socialpolitiska reformer…”
längre ner på sidan ”Dikten är ett vapen – ett vapen mot förgivettagna föreställningar”
visserligen fortsätter B. Lerner …”… om vad ett konstverk är, naturligtvis, men också ett krigsredskap i en heroisk, revolutionär kamp, som kan utgå från högerkanten (t.ex. de italienska futuristerna) likaväl som från vänsterkanten (t.ex. de ryska futuristerna) …”
… jag menar att det kan vara vilka förgivettagna föreställningar (enthymem) som helst, t.ex. om hur ett hus bör se ut, hur man ska behandla sin familj eller om och hur man bör tjäna sina pengar.
ss 25-26 ”… det som lockar med försvartalet som genre [av poesin] är att det i sig är ett slags potentiell poesi – det låter en beskriva poesins dygder utan att behöva skriva några dikter, som i så fall hade behövt foga sig efter den bittra verkligheten …’Jag ansåg i allmänhet bara att diktrader var vackra när de var citerade i prosatexter, som i essäerna vi fick läsa på universitetet där radbrytningarna var ersatta med snedstreck, så att det man tog del av inte var en specifik dikt så mycket som ekot av en poetisk potential.’
Det stora problemet med poesin: själva dikterna….”
sidan 26 ”…Det stora problemet med poesin: själva dikterna. Det här kastar också ljus på fenomenet att poeter brukar hylla poeter som gett upp skrivandet…. de coolaste unga poeterna Rimbaud och Oppen- två mycket uppburna och olika poeter vars gemensamma nämnare var att de övergivit konstformen (även om Oppens avhopp bara var tillfälligt).”
och fortsätter på sidan 27 ”… det var som om skrivandet var en fas vi skulle igenom … dikter var viktiga … för att ladda vår tystnad med poetisk potential … man ska klaga över sin sångs otillräcklighet …”
Citat ur andra källor.
Ingemar Düring
Aristoteles, skaparen av vetenskapens metod och språk. av Ingemar Düring, artikel/kapitel Särtryck ur Lychnos 1943 ss [43-66] LIBRIS-ID:13498290
s 43.
”Det finns ingen obruten tradition från Platons akademi och Aristoteles’ Lykeion. Traditionen representeras av deras skrifter, vilka gång efter annan under seklernas lopp hämtats fram ur sina gömmor och mäktigt påverkat det vetenskapliga och litterära livet.” [1]
s.50-51 citerar Ingemar Düring i Aristoteles, skaparen av vetenskapens metod och språk, vad Platon låter Sokrates säga i boken Phaidon:
” … >> … Men ju mer jag fördjupade mig i det naturvetenskapliga skrifterna, dess mer besviken blev jag. De gåvo endast skenförklaringar, och jag blev rädd , att jag skulle bliva alldeles blind i själen, om jag betraktade tingen med ögonen och sökte fatta med sinnena. Jag ansåg mig därför böra taga min tillflykt till tankarnas värld och genom dem skåda tingens verkliga väsen. Jag går ej alls med på, att den som ser på tingen geom tankens förmedling, skulle mera se dem i bilder, än den som skådar dem i verkligheten. För min del har jag alltid gått fram så, att jag alltid först lägger till grund den tanke eller den sats (lógos), som jag finner mest ovederlägglig, och håller det för sant, som synes mig mest överensstämma med denna, och det antingen det gäller orsaker eller vad som helst annat; vad som däremot ej överensstämmer med den, anser jag vara osant.>>
Eller med andra ord: om teori och fakta inte stämma överens – så mycket värre för fakta…. hans [Platons dialektik och hans subjektiva metod är i själva verken en frukt av hans matematiska studier…”
s.53
”Med Aristoteles kommer en helt ny vetenskaplig metod. Den mänskliga kulturens och tankelivets kontinuitet är visserligen obestridlig, men lärdomshistorien är, som Cassirer i den nyss anförda uppsatsen uttryckt saken, något mer än det kontinuerliga förmerandet och fördjupandet av våra kunskaper. Tid efter annan inträder inom vetenskapen plötsligt vad Cassirer kallar >>ein qualitativer Umschlag>>: i stället för en evolution uppleva vi en plötslig revolution.
En sådan revolution möter oss i Aristoteles’ läroskrifter. Jag skulle vilja uttrycka saken så, att Aristoteles, som själv inte alls var matematiker, med genial intuition såg vilka konsekvenser som kunde dragas ur Platons matematiska dialektik, om den kombinerades med objektiv iakttagelse. Ur de kunskapsteoretiska förutsättningar, som diskussionen i 360-talet Akademie skapat, växte hans nya metod fram. Han skapade först och främst ett >>tänkandets verktyg>>, órganon epistémes, och tog därmed ett betydelsefullt steg för att befria tänkandet och vetenskapen ur dess beroende av språket. Genom sin slutledningskonst och upptäckten av medeltermen och dess funktion gjorde han i högre grad språket till tankens tjänare istället för att det förut – törhända alltjämt i viss utsträckning – varit dess herre. Slutledningen är icke beroende av ordens innehåll, av begreppsinnehållet, utan innebär strikt matematiskt, eller kanske man bör säga geometriskt, i varje fall främst formellt förhållande mellan vissa begreppsomrfång.7
Språket makt över tanken är hos de äldre grekiska filosoferna och sofisterna så påtagligt, att den på oss stundom verkar naiv och primitiv. Den verkar även hos Platon, ehuru han gör allt för att undgå att snärjas i språkets fällor; ja, trots allt även hos Aristoteles, som dock utformar sitt språk i medveten avsikt att undgå den mystiska makt, som utströmmar från de av århundradens associationer tyngda orden, och som t.o.m. skapar nya, av samtiden oförstådda och förlöjligade ord och termer. Genom sin klart formulerade teori om induktionsslut och syllogism, analogislut och enthýmema (sannolikhetsbevis) har Aristoteles i princip grundlagt den objektiva metod, som är all vetenskaps förutsättning. Han är också själv på det klara med, att han därmed har revolutionerat förutsättningarna för vetenskaplig forskning. Ju äldre han blir, dess klarare blir det för honom, att den induktiva metoden och de på objektiva iakttagelser vilande analogisluten och sannolikhetsbevisen äro nyckeln till nya forskningsrön. Med sin nya metod som slagruta genomforskar Aristoteles i förening med sina lärjungar en rad skilda vetenskapsområden.
—-
7 En synnerligen intressant studie av denna fråga föreligger i E r n s t H o f f m a m, Die Sprache und die archaische Logik, Heidelberger Abh. zur Philosophie u. ihrer Geschichte 3, Tübingen 1925.”
s.56
II. V a r j e v e t e n s k a p h a r s i n s ä r s k i l d a, f ö r d e n u t m ä r k a n d e m e t o d, oikeía theoría eller méthodos.
Akribi, exakthet, skall krävas inom varje särskilt vetenskapsområde blott i så måtto som sakens egen natur det tillåter. Den matematiska bevisföringens metoder lämpa sig ej för naturvetenskap eller samhällsvetenskap. Denna grundsats leder också till en intressant formulering av skillnaden mellan specialistvetande och allmänbildning, antydd i Analytica posteriora och
Platon
Platons Staten, översatt av Claes Lindskog 1992, Bokförlaget Nya Doxa
ISBN: 91-88248-19-4
ss. 399-407
”Kritik av den efterbildande poesin.
… att vi ej på några villkor få lämna insteg åt den efterbildande poesin…allt dylikt vara ett gift för åhörarnas själ, när de ej ha det motgift, som ligger i att känna sakernas verkliga natur”
Aristoteles
Retoriken i översättning av Johanna Akujärvi, 2012, Retorikförlaget 1:a utg. 2:a uppl,
ISBN: 978-91-975226-3-2
s.65
”(1354a) Retoriken är en motsvarighet (antistrofos) till dialektiken. …Alla griper sig an med att, i någon mån, både pröva och hävda argument, försvara sig och anklaga.. 2…. i blindo, andra skickligt… eftersom det kan göras på båda sätten, är det uppenbart att det även skulle kunna göras metodiskt….3 …Som det nu är, har författare till läroböcker om tal arbetat med en liten del av ämnet. Det är endast övertalningsmedlen (pistis)som hör till konsten; annat är bisaker. De säger ingenting om enthymemer (enthymema), vilka ju är övertalningens (pistis) själva kropp….”
[1] Aristoteles, skaparen av vetenskapens metod och språk. av Ingemar Düring, artikel/kapitel Särtryck ur Lychnos 1943 ss [43-66] LIBRIS-ID:13498290
skepnader 
Comment/Kommentera