Kan vetenskap förenas med religion? (Can science be united with religion?)

3715 ord (lixtal 46) (no english translation)

2015 09 19

flagga svenskReflektionen och undersökningarna av hur och varför västerländsk medicin skiljer sig från ”andra” medicinska praktiker, de vi här i väst vanligtvis kallar alternativmedicin, har blivit mycket mer omfattande än vad jag någonsin kunde tro eller ana. Att sökandet efter svar skulle leda mig till att undersöka vetenskapens gränser visste jag inte och när en av våra grubblare ställde frågan om ”vetenskap går att förena med religion” inför en av våra grubblarträffar gav det mig ett bra skäl till att göra en separat text om det. Dessutom gav det mig anledning att även ta upp frågan om ”hur vi talar om” vetenskap och religion, tro, kunskap och andra begrepp.
Texten är såpass omfattande att det passar bättre att lägga den på en sida än som ett inlägg. Texten är ännu inte klar, en början kan jag dock presentera.

FNG – Kan vetenskap förenas med religion    2015 02 03

2015 10 22 Lixtal 45

(Korta ner, mycket upprepningar. Denna version är sidan inte inlägget! Det finns alltså två versioner som är sökbara) Nyfikna grubblare hade träff igår kväll (2015 02 03) och kvällens grubblarämne var om vetenskap kan vara förenlig med religion. Vår anförare som föreslagit ämnet gör ingen hemlighet av att han är kritisk såväl till religionen som till tron på Gud men vill ändå ägna tanken lite uppmärksamhet. Många var det som tyckte till utan att komma till träffen, istället så har de skrivit ner sina tankar och vår anförare har inför träffen hänvisat oss dels till en bloggsida av Olle Häggström >> länk till ”hur långt räcker naturvetenskapens världsbild?” och dels till en intervju med Max Tegmark ur Forskning och Framsteg 2011 05 06. (Ligger bilagd i slutet.)
Inte heller jag kom till träffen och även jag har mycket att säga om religionen, tron på Gud och vetenskapen. Jag har så mycket jag vill säga, så mycket att jag kan spricka! Det är för att jag oförmodat hittat och fortfarande hittar massor av intressanta svar (fakta och förklaringar) medan jag undersöker hur vetenskapens gränser skapats och hur de vidmakthålls än idag. Mina frågor runt detta, startade med en undran över varför alternativmedicinen är så kontroversiell när den ändå fungerar? Den har fungerat för mig! Eller rättare sagt, min undran gäller vad som är kontroversiellt med alla olika alternativmediciner, pluralis. Så småningom har jag insett det uppenbara. Den eller de hamnar utanför på grund av den vetenskap som den etablerade medicinens gränser baseras på och som alternativmedicinerna därför per definition, ligger utanför. Under mitt letande har jag bland annat stött på de äldre tänkare som försökt förena vetenskap med kristen tro eller trassla in dem i varandra. Ordvalet är beroende på hur man ser på saken. Rättare sagt, så arbetade de med att förena kristen tro med de filosofier som vetenskapen historiskt utvecklats ur och som utgör dess grund, Sokrates (470 -399 f. Kr), Platons (427 -347 f. Kr) och Aristoteles (384-322 f. Kr). Vår anförare är alltså inte den första att ta upp frågan. Men, det jag känner är mest angeläget att ta upp på, och inför, vårt grubblarmöte handlar om hur vi talar om vetenskap och religion idag. Att medvetet sätta fokus på det är något J.L. Ramírez hjälpt mig med, dessutom har han gett mig begrepp att hantera det med. Hans betydelse kan inte överskattas. Men först lite historisk bakgrund till grubblandet. (Lixtal 41)

Lusten att leta efter vad och varför

Lusten att leta i historien drivs av att jag hoppas få ledtrådar till svaren jag söker. I den här texten som jag inte tänkt ägna åt att svara på frågan vår anförare ställt, om det ”går att förena religion och vetenskap” utan mer om att lyfta frågorna om och runt ”hur” vi talar om dem istället, kommer ändå väldigt nära hans fråga. Så jag kommer att närma mig den.
För mig är varken religion eller vetenskap några ord för ett par självklara och entydiga begrepp. Dessutom, ju mer jag undersökt dem desto mindre självklara blir de. Jag tvivlar starkt på att de är det för någon annan heller. Därför skulle det vara intressant att höra vad de andra grubblarna säger om det. Men det förutsätter att vi inte tar betydelserna för givna, eller tror att ”alla andra tänker som jag”, innan vi börjar vårt grubbel. Men om vi föregriper deras betydelser genom att ställa frågan som om de var motsatta och givna så är sannolikheten stor att det är vad vi kommer att göra. Därför vill jag först lyfta uppmärksamheten mot ”hur” vi talar med varandra och lyssnar på varandra och fundera över det. Det utvecklar min förståelse och kunskap även om det vi talar ”om”, det vill säga ”vad” vi talar om, den här gången om vetenskap och religion. Eftersom jag då förhoppningsvis får lära mig mer om vetenskap och religion i egenskap av betydelser, ord, användning, historisk utveckling och vilka andra ord och begrepp vi tycker anknyter till dem. Ja, det finns säkert ändå mer att lära som jag inte tänkt på tidigare.
Nu kommer jag inte till träffen och därför undersöker jag begreppen bakom orden vetenskap och religion på egen hand och lyfter samtidigt fram det som jag tycker är så viktigt att vi uppmärksammar mer, ”hur” vi talar om dem.
Bland annat vill jag då säga att vi ofta använder ordet ”vetande” som om det vore synonymt med ordet ”vetenskap” liksom ”tro” ofta används synonymt med ”religion”. De kan bara råka slinka ur min egen mun eller in i mina öron. Ibland lägger jag märke till det ibland inte. Vi använder oftare ordparet ”vetande och tro”[1] än just ”vetenskap och religion”. Det jag vill visa på är att bara genom valet av synonymer så avslöjas något om inte bara begreppen, eller betydelserna, bakom ordvalen utan också attityderna de förknippas med. Just dessa ord används som sagt dessutom ofta parvis och på ett sätt som om begreppen representerar två motsatta utgångspunkter, och på så vis blir det en slags gräns.
Men jag har svårt för att hålla mig till att bara iaktta hur vi talar om dessa begrepp utan att glida in på att försöka hitta ett svar på hur de uppstått och hur deras relation till varandra uppstått, det vill säga, att fortsätta leta.
Det beror på att jag under mitt letande insett att svaren på hur skillnaderna uppstått, hur gränsen definieras, av vem och vilka och hur den bibehålls och upprätthålls skulle få det att klarna inte bara runt frågan varför alternativmedicinerna uppfattas kontroversiella utan också på många andra fenomen jag stått undrande inför i vår samtid. Till exempel gestaltningen och skapandets undanskymda, ja, till och med avsaknade roll, vad det är vi räknar som kunskap och vad vi inte räknar till att vara kunskap, våra svårigheter med att förstå förändringar, svårigheterna med vårt ekonomiska system, moralfrågor, den bristande uppmärksamhet på vad en demokratisk ordning egentligen är och fredsarbete. Exemplen är fler än de jag räknat upp. Gränsen, det vill säga skillnaderna mellan begreppen bakom vetenskap och tro/religion är oklar och tilltrasslad, pajkastarna på ömse sidor, med viss dominans bland vetenskaparna, är nedslående många och har ett skrämmande stort anhang som ohämmat och oreflekterat hejar på, på var sida. Samtidigt används vetenskapens gräns på, för vårt samhälle, flera avgörande sätt.

    • I skola och utbildning är den bestämmande för vad som får läras ut och även hur det ska läras ut.
    • Inom hälso- och sjukvård. Utdrag:

      ”All verksamhet är underställd Hälso- och sjukvårds förordning (2015:155) om statlig styrning med kunskap avseende hälso- och sjukvård och socialtjänst. 1 § Denna förordning syftar till att säkerställa att styrningen med kunskap avseende hälso- och sjukvård och socialtjänst som statliga myndigheter ansvarar för utgör ett stöd för huvudmän (landsting och kommuner) och olika professioner vilka har ansvar för att patienter och brukare ges en god vård och insatser av god kvalitet. /Träder i kraft I:2015-07-01/    Styrningen med kunskap ska bidra till att målen i enlighet med hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och socialtjänstlagen (2001:453) uppfylls.”

      2 § Styrningen med kunskap sker genom de icke bindande kunskapsstöd och föreskrifter som syftar till att bidra till att hälso- och sjukvård och socialtjänst bedrivs i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet.
      (min kursivering)

    • Inom politiken, statliga myndigheter och verk. Underlagen för beslut ska vara sanna och korrekta, underförstått, vetenskapligt framtagna. Besluten speglar sedan olika värderingar. Att olika värderingar inte anses höra till vetenskapens område är också något som tas för givet.
    • Inom samhällsbyggnad och ekonomiska teorier. De ska också vara vetenskapligt underbyggda för att bli beaktade. Det är klart att jag vill att beräkningarna för ett brobygges konstruktion ska vara korrekta så de håller men att räkna ut hur den ska se ut eller formas görs inte på ett ”vetenskapligt sätt” även om grunderna och förutsättningarna för utseendet och vald form är vetenskapligt framtagna och bedömda.

Orden, vetande och tro, är gamla, debatten och diskussionerna om begreppen bakom dem går tillbaka till de gamla grekerna genom vår kristna historia. Genom att veta mer exakt hur sammanhangen de använts i har fungerat hoppas jag att det blir lättare att förstå, att, hur och eventuellt även vad de tidigare har betytt och vilken roll de spelat.
Fenomenen, bristande överenstämmelser, märkliga motsättningar och hämmande förgivettaganden kan ju bero på att begreppen ligger kvar som idéer med nya namn, trots att sammanhanget de uppstod i, det kulturella klimatet, har förändrats i takt med att nya generationer har växt upp och därmed förändrat samhället, det vill säga sammanhanget. Inte bara det, orden kanske är densamma men begreppet bakom har förändrats. Betydelsen av ett ord beror ju på vem som använder det, hur det används och när – eller hur?

Lite historisk bakgrund

Kristendomen förenas med nyplatonsk filosofi

När jag läser Ingemar Hedenius bok ”Tro och vetande” som kom ut 1949, så förklarar det en del av bakgrunden till att en gediget utbildad akademiker med lång erfarenhet, vår anförare, kan ställa frågan om vetenskap går att förenas med religion som om de vore två självklara motpoler. I ”Tro och vetande” kritiserade I. Hedenius de teologiska fakulteterna och Svenska kyrkan hårt och det han skrev fick ett stort genomslag i hela det svenska samhället, religionsfrihet införs till exempel några år efteråt. I.H. kopplar utan vidare begreppet bakom ordet förnuft till dagens vetenskap, till upplysningstidens, som han kallar, ”livsåskådningslärare” och med ett gigantiskt hopp bakåt till ”de grekiska filosoferna”, samt till de ”förståndsmässigt” överlägsna epikureiska och stoiska hållningarna. ”Överlägsna den framväxande kristna läran. Han undersöker begreppen bakom ordet tro något men främst i relation till övertygelse, religion och svensk kristendom.[2] När han gör det glider han från det ena begreppet till det andra, ibland som om de vore synonyma. Nyutgåvan 2002 recenserar PC Jersild med följande ord i DN 2002,

” teologerna fick huka bakom bokhyllorna i decennier efteråt och det blev heller inte riktigt rumsrent att kalla sig kristen i intellektuella kretsar. Hedenius menade att rationalismen gjorde det omöjligt att tro på Gud med hedern i behåll.”[3]

Att jag själv är uppfostrad och utbildad i de attityderna är otvetydigt så. Nu skrev inte I. H sin bok med avsikt att vara en heltäckande historisk beskrivning, men den blir missvisande eftersom han hoppar över att tala om hur de grekiska filosofernas texter har förvaltats och tolkats, av vem och vilka under de 1500 år han helt sonika hoppar över.
Hade jag inte råkat hitta jesuitpater[4] Rainer Carls replik (även doktor i teoretisk filosofi) som kom ut femtiotre år senare 2002, ”Om tro och vetande” så hade det förmodligen tagit längre tid att få reda på det som I. Hedenius utelämnar, skolastikens diskussioner om Gud, språket, verkligheten, våra mentala föreställningar och relationerna dessemellan. Diskussionen gäller vilka relationer som är de ”Sanna” relationerna och ”den riktiga uppfattningen”.
I. Hedenius utelämnar också att Augustinus (354-430 e. Kr.) var bland de första mest framgångsrika i att förena kristen tro med främst en av de grekiska filosofernas tankegångar, närmare bestämt, Platons. Han är den som förenar

”kristendomens budskap med den platonska och nyplatonska filosofin”.

Men, de platonska tankegångarna och attityderna som Augustinus tampades med var inte renodlat grekiska. De hade först förvaltats under Alexander den stores (född 356-323 f. Kr) makedoniska välde och därefter i den romerska kulturen i några hundra år, vilket satte sina spår. Därför ger det en riktigare uppfattning att kalla Platons filosofiska arv, det som införlivats med den västromerska kristna läran för nyplatonism.

Det kanske är en del i förklaringen till att Diarmaid MacCulloch i sin bok ”Kristendomens historia” skriver att Augustinus egentligen inte var särskilt insatt varken i Platons eller Aristoteles filosofier. [5]   Kan det varit så att det grekiska arvet i den romerska kulturen och särskilt bland de kristna var så självklart levande att speciella studier kändes onödiga? På samma sätt som det från början kändes onödigt för mig att ta reda på den historiska bakgrunden och de filosofiska grunderna för vår västerländska medicin, det vill säga, vetenskapen, eftersom den genomsyrar hela vårt samhälle och kultur? Den är självklar!
D. MacCulloch lyfter på sidan 308 i sin bok fram hur Augustinus ser på relationen mellan nyplatonism och kristendom. Det visar också tydligt, något som då bara var i sin linda men som vi tvåtusen år senare har facit på, hur relationen mellan vetenskap och kristendom (religion) kommer att utvecklas. I min översättning blir det så här:

”Bland de många uppskattande referenserna till Platon i hans ”the City of God” (Guds stad), hävdar han att i förlängningen är platonikerna nästan kristna; ´det är därför vi skattar platonikerna att stå över de övriga filosoferna’[6].

Att Augustinus inte är så insatt varken i Platons eller Aristoteles filosofi gör inte hans tankegångar mindre inflytelserika. Det är ändå hans lära som dagens vetenskap och kristenhet till stor del är utvecklade ur, det är alla mina källor R.Carls, D. MacCulloch, J. L. Ramírez och vår f.d. ärkebiskop K.G. Hammar[7] överens om. Hur idéinnehållet i en kultur kan förändras av de politiska och sociala omständigheterna, så som sker med Platons och Aristoteles filosofier, återkommer jag till i texterna om de religiösa organisationerna och organisationer i allmänhet.
Alltså, utmärkande för människorna, inte bara i den makedoniska kulturen utan även i den romerska kulturen vid den här tiden, var att de var mycket imponerade och hade tagit stort intryck av den grekiska kulturen och dess arv. Bara det faktum att vi idag kallar tidsperioden runt Alexander den stores välde för hellenismen[8], ett ord vars ordstam bygger på det grekiska ordet för ”grekiskhet”, hellas, visar på det. Att vi idag i Sverige använder ordet visar på att vi har behov av att sätta namn på detta som utmärkte den romerska kulturen och det i sin tur visar på att detta romerska har, på något sätt, överlevt in i vår tid.

Under den tid då Jesus och hans efterföljare lever är det stoicismens hållning och filosofi (300 f. Kr – 200 e. Kr) som har störst inflytande i den romerska kulturen. Stoicismen, som ursprungligen var en systematisk filosofi inriktad på att i huvudsak behandla logik, fysik och etik förändras med tiden. Det har troligen att göra med dess flytt från dess grekiska, Athenska ursprung till ett växande och alltmer mångkulturellt Rom, där många åskådningar, religioner och filosofier har anhängare. Stoicismen i sin folkliga tappning visar under 100-talet f. Kr en stigande sammanblandning med Aristoteles och Platons filosofier och med tiden börjar den också inrikta sig alltmer mot moraliska och psykologiska frågor.[9]

Under 100-talet fram till 300-talet (e. Kr), innan Augustinus föds och innan Kristendomen blir statsreligion i Romarriket, är de kristna fortfarande en av många små sekter i Romarriket. Det är en förlöjligad och marginaliserad grupp vars tro kritiseras för att vara logiskt bristfällig, bland annat idén om treenigheten. De kristna har historiskt sett en stark koppling till grekiskt förnuftstänkande (därom är också både R. Carls och D. MacCulloch eniga) och försöken från de kristna teologerna att vinna trovärdighet i de förnufttänkande filosoferna ögon och öron, och därmed få ett bredare erkännande, finns att följa i bland andra aposteln Paulus brev Apg 17:16-34 och i Korintierbreven Kor 1:18-2:5, 2:12-15, 3:18-20)[10]. (Uppfattningen att Paulus försök är mindre lyckade är det I. Hedenius lyfter fram i sin kritik och R. Carls delar den.)

Det är mot den bakgrunden det går att förstå Augustinus arbete med att förena den kristna tron med den filosofi som dominerade Romarnas kultur och som även var dominerande bland de kristna, nyplatonismen.  Men, valet av nyplatonism har inte bara med kopplingen till den utbredda stoicismen i Romarriket att göra och Platons idévärld utan också med Roms statsskick. Ett statsskick som utvecklats från elitstyre till ett styre med kejsare och en inflytelserik aristokrati. Ett statsskick med ett rättsväsen som tillerkänner kejsaren rätten att kräva och bli erkänd och dyrkad som Gud. Eftersom kejsarna avlöste varandra ofta blev romarna rätt luttrade vad gällde ”gudar”. Aristokraterna levde med det faktum att nära vänner eller ovänner plötsligt kunde bli Gudar som skulle erkännas och dyrkas eftersom det var från aristokratin som kejsarämnena kom och därför också gudarna kom. De luttrande erfarenheterna bäddade för en filosofisk hållning som stoicismen och var anledning till att den kunde få fäste särskilt inom den romerska aristokratin.
Så påverkan mellan statsskick och filosofisk hållning är ömsesidig. I valet mellan de tre stora grekiska filosoferna Platon, Sokrates och Aristoteles så passar förmodligen Platons elitistiska idéer helt enkelt väl med det elitstyrda romerska riket och dess kulturs värderingar[11].

Att Augustinus, son till en romersk ämbetsman, såg sig som romare[12] kan jag nog utgå från bland annat för att det är latin han skriver på. Som Ragnar Holte[13] skriver i NationalEncyklopedien (hämtat 2015 05 04), så växte Augustinus upp i

”en romersk nybyggarmiljö, präglad av stolthet över den latinska litteraturen och bildningen men också av växande kristen fientlighet mot en hednisk kultur…”

Men hur förenar då Augustinus nyplatonsk filosofi och kristen tro? R. Carls inleder på sidan 18 med att beskriva föreningen. Citat:

”Utmanade av den hellenistiska kulturen betonade kyrkofäderna (till den västromerska kyrkan; min kommentar) ett fundamentalt samband mellan tron och förnuftet. Samtidigt som de såg den teologiska kunskapen som höjdpunkten för all filosofi, bemödade de sig om att med filosofiska medel rekonstruera den kristna trons kärna …
… Denna tidiga harmoni-modell nådde sin höjdpunkt hos Augustinus (354-430). Han kunde på grund av sin gedigna filosofiska utbildning på ett lyckat sätt förena kristendomens budskap med den platonska och nyplatonska filosofin. Hans intellektuella brottning förde honom slutligen till en identifikation av platonismens logos med de kristnas gud. Väsentligt för honom är att människans väg till Gud går genom hennes lika viktiga som svåra självkännedom, som hela tiden hotas av självbedrägeri. Det är alltså inte sant att kristendomen alltid varit och med nödvändighet måste vara, avogt inställd till det förnuftiga tänkandet. Däremot har man alltid framhävt att förnuftet inte är tillräckligt för att människan skall kunna bli fri sin syndiga självupptagenhet, eftersom denna också förvanskar tänkandet…”

De båda källorna jag använt mig av har väldigt olika uppfattning om Augustinus filosofiska bildning. Som läsare kan man ha i åtanke att deras texter som jag använt mig av har olika syften och skrivs i olika sammanhang. R. Carls, svensk jesuitpater tillhörande den katolska kyrkan och doktor i teoretisk filosofi tog sig an att gå i svaromål på innehållet i boken ”Tro och vetande” (1949) som tar upp relationen mellan kristenhet och vetenskap, hans replik gavs ut 2002. D. MacCulloch, anglikansk präst och religionshistoriker tog sig an att skriva Kristendomens historia ur ett brett perspektiv och hans bok kom ut 2009. (I. Hedenius nämner honom inte alls.)
Fortsättning följer …

[1] Så som Ingemar Hedenius gjorde i sin bok ”Tro och vetande” som gavs ut 1949 och som fick ett stort genomslag i det svenska samhället.

[2] Jag undrar om Ingemar Hedenius hade tagit intryck av rationalisterna på Oxford? De som R.G. Collingwood argumenterade med.

[3] Citat från PC Jersilds recension av nyutgåvan av Ingemar Hedenius ”Tro och vetande” – Bör man skilja på tro och vetande? DN

Hämtad 2014 03 20 Publicerad 2002-11-09 00:10

[4] Jesuiterna är en orden inom katolska kyrkan. http://www.jesuiterna.se

[5] Diarmaid MacCulloch har hämtat det från Augustinus självbiografi.

[6] Diarmaid Mac Culloch, Kristendomens historia (A History of Christianity) Sid.308. D. MacCullochs källa är: (52) Ur Bettenson och Knowles (eds.), Augustine, 304-15

[7] J.L. Ramírez f.d professor på Södertörns högskola forskare och nordisk doktor i samhällsplanering, K.G. Hammar ärkebiskop (1997-2006), numera forskare och professor i teologi på Lunds universitet, CTR,

[8] Från http://www.ne.se 2015-05-04:
Av Bengt Malcus: Termen ”hellenism” infördes av Johann Gustav Droysen, genom ”Geschichte des Hellenismus” (1–2, 1836–43). Epoken indelas ofta i tidig- respektive senhellenistisk tid, med en skiljelinje vid ca 200 f.Kr., då Rom började göra sig gällande. Som nedre gräns betraktas oftast slaget vid Actium (31 f.Kr.) eller Egyptens inlemmande i romarriket kort därpå; därmed upphörde det hellenistiska statssystemet att finnas till. Några hellenistiskt organiserade småstater kvarstod (t.ex. Herodes den stores judiska rike), men de var alla romerska klienter…

Av Hans Regnéll: Stora förändringar skedde under hellenismen på den filosofiska scenen. Den platonska akademin fick en skeptisk inriktning, och dess kritik drabbade hårt olika dogmatiska åsikter. En framstående företrädare för denna riktning var Karneades. Längre i fråga…

[9] Diarmaid MacCulloch ”Kristendomens historia” (A History of Christianity)

[10] Rainer Carls bok ”Om vetande och tro” sid.17

[11] Se tex. Diarmaid MacCullochs bok ”Kristendomens historia” (”A history of Christianity”), sid 33 I kapitlet om Grekland och Rom (Greece and Rome) min översättning: ”I Platons ”Staten” presenteras ett elitorienterat och auktoritärt samhälle. Även om det uppenbart är ett ideal, så konfronterar, verkligen underminerar den, den Atenska demokratin direkt, den demokrati som Platon hade sett förfalla, genom småaktig politik och förvrängda omdömen som ledde till verkställandet av Sokrates avrättning.”

sid. 41 “…:the aristocrats won and the constitution of the Republic (res publica” which they developed influenced Romans forms of government down to the end of the empire. The plebeians lost whatever power they had possessed under the monarchy;…Real power lay with two consuls, officers chosen annually from among the patricians, and with the Senate, an assembly of patricians; even here, junior senators had little say … s. 42 Ordinary people had influence on policy only through the popularly elected tribunes,…Otherwise, the Roman Republic starkly contrasted with the development of democracy in the Athenian mould. Its unequal balance appealed greatly to aristocrats in Christian societies, once Christian societies came to existence, and we will meet several such ´Republics´ (or, in an alternative English translation, ´Commonwealths´) as alternatives to monarchy, in both Latin and Orthodox Christendom: Venice, Novgorod, Poland-Lithuania, the seventeen-century England of Oliver Cromwell.”

[12] www.ne.se 2015 05 04: av Ragnar Holte: Augustiʹnus (egentligen Aurelius Augustinus), även kallad Augustinus av Hippo, född 30 november 354, död 28 augusti 430, kyrkofader, fornkyrkans mest betydande västerländske teolog, viktig även som filosof. Han föddes i Tagaste i Nordafrika (nuvarande Algeriet) i en romersk nybyggarmiljö, präglad av stolthet över den latinska litteraturen och bildningen men också av växande kristen fientlighet mot en hednisk kultur. Fadern Patricius, romersk ämbetsman med blygsamma inkomster, satte en ära i att ge sin mest begåvade son möjlighet till högre utbildning, varför…

[13] Teolog och professor i etik vid Uppsala universitet.

Annonser