Röda handskar -om att vara uppmärksam (Red Gloves -about being attentive)

813 ord (words. No english translation yet) publ. 2017 05 22

Photographer: Pamela Barclay alias Happydog, October 29, 2010

på svenska (in swedish)Förord

Det har tagit mig drygt fem år att bli bra från mitt mystiskt onda knä, stela nacke och onda rygg och det har det varit mer än väl värt; på fler sätt än jag kunde föreställa mig från början.
Från det jag började skriva den här texten med avsikt att läsas av andra så tänkte jag att det ärligaste och därmed mest givande sättet att visa hur läkningen gått till, är att låta läsaren följa hela min vindlande väg in i minsta skrymsle och ut igen, vidare, framåt mot läkning. Det skulle visa att svar, förståelse och nya frågor hittas även i skrymslena och återvändsgränderna. Men, riktigt så utförlig och vindlande blir inte den här berättelsen eftersom det jag vill visa inte får gå förlorat i ordmassan. Jag ville och vill fortfarande visa att det är genom att reflektera under och runt övningarna som min förståelse utvecklas. Det är då jag hittar svaren och de nya frågorna så att jag kunnat utföra övningarna bättre och bättre. Jag vill visa och berätta hur övningarna, läkningen och förståelsen för hur läkningen går till, hur de utvecklas genom varandra.
Att berätta om övningarna går fort, att berätta om mina upptäckter och om hur min förståelse utvecklas genom dem tar längre tid. Det skulle bli en mycket lång och troligen tjatig resa att följa. Risken är att läsaren snarare trasslar in sig i mig än blir klarare över sig själv och hur hon eller han (hen?) själv kan göra. Därför är berättelsen både förenklad och nerkortad med grund i den förståelse jag utvecklat till idag. Var och en får komma underfund med på vilket sätt övningarna hjälper och göra sin egen resa.
Nu är det så, att övningarna härrör ur alternativmedicinen. Det innebär att utvecklingen av förståelsen av läkandet också inbegriper att förstå alternativmedicinens roll i förhållande till vår västerländska vetenskapligt baserade medicin, vilket inneburit en omfattande och mycket intressant upptäcktsfärd i vår västerländska och svenska historia.

Inledning

Det gäller att vara uppmärksam!
Det började med att en bekant till mig fick ett par röda handskar i fyrtioårspresent. De skulle påminna henne om att inte stödja sig när hon plockade upp något från golvet, när hon klev ur bilen, upp ur badet, när hon satte sig eller reste sig. ”Stödjer sig gör bara gamla människor.” Hon skulle fortsätta att vara ung och vital i sitt sätt att röra sig och handskarna skulle påminna henne om det.
Men – stödjer sig gör man väl om man har lite ont, eller är lite stel, för det var vad jag gjorde. Presenten bekräftade att fler än jag har uppfattningen att vi alla börjar stödja oss lite till mans med tilltagande ålder. Oftast tänker vi nog inte på det, än mindre på varför. Så var det i alla fall för mig. Mina småkrämpor och stelheter hade jag sporadiskt försökt göra något åt men utan framgång. De hade krupit på och jag hade vant mig. Presenten visade att jag inte var ensam.
Nu invände min feldenkraispedagog med en gång. ”Se på små barn, de kravlar och kryper överallt! De stödjer sig minsann!” Hon visade illustrativt genom att börja klättra omkring.
– ”Fråga dig hur en gammal människa ser ut när hon går? – och om du skulle gestalta det på scen t.ex.” Hon visade igen, lite framåtlutad, lätt böjd i höfterna och med hakan framskjuten, pekande uppåt, rörde hon sig framåt med små korta steg.
– ”Det som händer är att man precis som ett barn har problem med balansen.”
Ett barn provar att hitta den och vågar språnget att stå och vingla. Det är likadant för en gammal människa som tappat balansen. Det gäller att hitta den igen. Skillnaden är att man kanske inte vågar stå och vingla. Det som har gjort att man som gammal tappat balansen kan vara detsamma som hindrar en att hitta den. Rädslan för att falla, göra sig illa, rädslan för att det gör ont och vanan. Vanan att röra kroppen på ett visst sätt eller med åren – allt mindre. Hindret är ”vanan” tillsammans med en minskad användning av kroppen.”

……..

Bakgrund

Mina småkrämpor hade jag dragits med i flera år. Men när jag försökte dra upp den där björken hösten 2006 blev jag väldigt medveten om dem. All tid som gått åt till att försöka bli bra i nacke och knä. All energi och uppmärksamhet som gått åt till att anpassa mina rörelser efter dem. Nu fick jag mitt andra ryggskott. Ska jag verkligen behöva ha det så här? Går det verkligen inte att göra något åt dem? Alla dessa små stelheter och besvär och nu på toppen av allt, ett ryggskott.
Den senaste och enda gången jag råkat ut för det tidigare var för arton år sedan då jag var tjugosju år gammal. Efter ett besök hos en naprapat hade den därefter hållits i schack genom dagliga situps. Om jag någon gång hoppade över dem så kom ryggbesvären tillbaka.

Annonser

Comment/Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s