En gordisk knut mellan fakta och förklaringsmodell?

742 ord (words) 2017 01 04

Jag trodde jag redan skrivit det, varit tydlig … I vilket fall. Att kunna skilja på sin egen uppfattning av världen från ”världen” i absolut mening är grundläggande för så mycket. Om man inte gör det utan tror att det just jag ser, känner och luktar ”är världen” även för dig, – Ja, att det är korven på smörgåsen som luktar och själva tuggan som smakar – så kan man faktiskt, om man drar det till sin spets, bli en stor fascist! Jag har stor förståelse för att gå i den tankefällan (jag är inget undantag) eftersom det ofta är så vi uttrycker oss. För det är ju så att det är svårt att veta om jag tycker att korven luktar på samma sätt som du och om tuggan smakar på samma sätt som för dig. Det viktiga är att vi samtidigt kan acceptera att vi uppfattar samma sak olika – att vi ser just denna lilla del av världen, korvmackan, på lite olika sätt.

Det är ju hur mina luktsinnen och smaklökar uppfattar korven och tuggan, inte tuggan i sig som jag kan uppfatta. Det blir ju väldigt tydligt när man är förkyld eller har borstat tänderna med minttandkräm precis innan jag ska äta eller dricka något. Apelsinjuice brukar smaka mindre bra t.ex.

Men överfört till ett annat område, synen istället för smaken, så fungerar det på samma sätt. Att inse att det är min uppfattning av världen jag så att säga ser –  och inte världen i en absolut mening, är väsentligt. Den människa är inte född som kan uppfatta världen i en total och absolut mening. Genom att inse det blir våra olika förmågor och förståelser av världen värdefulla tillgångar, om vi kan berätta och visa för varandra vad vi ser och uppfattar, om vi bjuder in varandra i våra olika världar.

 

Men om du (eller jag) skulle påstå att din (min) uppfattning är den enda rätta och att jag (du) har fel  och du (jag) försöker tvinga mig (dig) att se den på ditt (mitt) sätt och enbart på ditt (mitt) sätt – då är du (eller jag) inte annat än en fascist!

Men, det handlar inte om godtycke, subjektivt tyckande, det handlar inte om att bortse från fakta! Tvärtom. De små molekylerna från korven som sätter sig på mitt luktorgan är ingen illusion, inte heller att mina luktceller reagerar eller hur de reagerar.

Ser du på deckare? Mästerdetektiven Miss Marple eller Poirot ställs ofta mot mer mediokra utredare i polisens tjänst. Vad är det då som utmärker dessa mästerdetektiver? (Ja, den som vill ha mindre fiktiva detektiver kan ju tänka på G.W. Persson.) Det är att inga fakta negligeras, eller så lite som möjligt och att de använder de ”små grå cellerna”.

Fakta, är viktiga men det är bara fragment, lösryckta. Det är vi som ger dem sammanhanget genom att sätta samman dem, om A så B till förklaringsmodeller.
Förklaringsmodellen är i högsta grad en skapelse av hjärnan hos en enskild individ. Vi går alla omkring med våra olika förklaringsmodeller av hur världen ser ut och fungerar – dess mening. Vi ser världen genom våra förklaringsmodeller, det är frestande att bortse från fakta som inte stämmer med den. Förklaringsmodellen är både en hjälp att förstå men kan också bli ett filter som hindrar att se och uppfatta.

Förklaringsmodellen, det som knyter samman fakta, är inte helig för dessa mästerdetektiver, utan den förändras. Än är den ene misstänkt än den andre, oavsett hur ”tänkbara eller otänkbara” de än är.
Tillsammans kan vi bli mästerdetektiver, genom att lägga märke till spår, fakta, det som gjorts, det påtagliga, det som finns. Tillsammans kan vi lägga fram olika ideer till förklaringsmodeller av hur ”världen ser ut”. Utan att anse att vi lagt den sista pusselbiten, det finns alltid mer att upptäcka.

Det är väldigt viktigt att vara observant på hur man själv kopplar samman fakta och hur den egna förklaringsmodellen ser ut. Att inte vifta bort fakta och att inte våga ifrågasätta sin egen förklaringsmodell.

När jag såg en diskussion mellan Max Tegmark och Ulf Danielsson så framgick det tydligt att M. Tegmark inte förstått den där skillnaden mellan förklaringsmodell som mental skapelse och ”universum i total och absolut mening”, utan han talade om universum som en ”matematisk skapelse”, då kändes det betryggande att U. Danielsson såg det tydligt och han försökte få M. Tegmark att se det också.

 

Ja, det här går att utveckla vidare – det ska jag inte göra idag. Inlägget är långt nog.

Annonser

Comment/Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s