Ett råd till min vilsna tonåring

773 ord (words. No english translation, yet.) 2016 05 05 (putsad 2018 01 15)

En kommentar på brevet till programdeltagarna i Babel 2016 05 01 från en ”vilsen tonåring”.

Av din fråga så låter det som om du känner dig tvingad att välja att antingen ge dig ut och rädda världen eller att ägna dig åt konst och existentiella frågor. Nu ska jag skriva något som jag skulle velat höra när jag var i din ålder. Så det här är väl ett slags råd åt mig själv ganska exakt fyrtio år senare. Du behöver faktiskt inte välja.

Det är vanligt att vi i vårt svenska samhälle ser konstfrågorna och de existentiella frågorna som världsfrånvända men det är en illusion. Tänk efter, vad är det som kan förändra en människas uppfattning om hur världen fungerar och hur den borde vara?

Är det en agitator som talar om hur du, vi borde uppföra oss mot varandra? Är det den som dör i sina ansträngningar att rädda världen, det vill säga alla oss andra från oss själva? Visst är det så att förändringen kan ske i ett samtal vänner emellan, genom en grannes flyktiga kommentar, en bok, en film, en komedi.
Under en period fick jag besök av en äldre kvinna som anslöt sig till Jehovas vittnen och vid ett av de besöken frågade jag henne hur det kom sig att hon gick med, vad fick henne att välja Jehovas? Hon svarade att det var genom att hon som ung tonåring pratade med ett par grannar. De tillhörde Jehovas vittnen. Hennes föräldrar tillhörde inte Jehovas. Det som gjorde intryck på henne var att de talade om de existentiella frågorna och antagligen det man som ung aktivt söker, svaren på dem. Hennes grannar talade alltså inte bara om de existentiella frågorna dessutom så levererade de svar. De gav mål och mening åt hennes liv.

Kvinnan som skrivit boken ”älskade terrorist” beskriver sin ”omvändelse” på ett liknande sätt. Det är alltså i det nära mötet och samtalet, förändringen av världen kan ske. Att ett samtal om konst ofta handlar om hur vi ser på världen och hur vi kan ge det ett uttryck, är något jag minns från det jag var ung och gick och tecknade modell. Det var i mötet med de andra tecknarna som de intressanta samtalen fördes om existentiella frågor som kommit att betyda så mycket för hur jag ser på världen, samhället och också mig själv. Det i sin tur har påverkat hur jag möter andra.

Nåväl, åter till att rädda världen, om nu någon blivit räddad från krig oavsett vilken sida man stått på, offer eller förövare – samhället ligger i spillror. Vad behöver vi då? Jo, värderingar som kan ligga till grund för att bygga upp ett nytt samhälle. De i sin tur, diskussionen om dem grundar sig i de existentiella frågorna. När vi vänder från det gamla, raserade eller kriget då är de existentiella frågorna viktiga.

De kan visas, uttryckas och diskuteras bland annat genom konsten – då menar jag inte bara bildkonsten utan också andra konstarter. – faktiskt inte heller bara genom konsten.

Så slutligen, för att ge lite balans åt det ibland överväldigande moraliska trycket att ”gå ut och göra något för att rädda världen”. Du, liksom jag, liksom vi alla, är enskilda individer och vi har alla ett ansvar för oss själva och hur vi uppför oss mot varandra – det ligger alltså inte enbart på dig eller någon annan. Hur du förhåller dig till och uppför dig mot de du har runt dig och möter, är på det sätt du kommer att göra skillnad, även om du inte direkt tänker på det själv som tillräckligt stort och avgörande. I mötet med kassörskan i affären, klasskamrater och lärare, familj och släktingar (om du har några), grannar och bekanta, eventuellt framtida chefer och kollegor.

Tillfällena är många då du genom din attityd kan göra skillnad – och du kan aldrig veta när du råkar säga något som kan komma att bli avgörande för någon annan, ett frö till förändring. Det är svårt att upptäcka tillfället, det avgörande tillfället, och jag tycker också att det många gånger är svårt att finna sig i situationen och inte bara kunna utan också våga göra skillnad genom att uttrycka sig tydligt. Ofta är då åtminstone jag efterklok och ser min missade chans eller konstaterar bara att jag var feg. Det är nog så svårt att våga stå för sin attityd och sin uppfattning i de vardagliga situationer som uppstår. Det kan bli jobbigt, du behöver inte ta strid varenda gång du känner att tillfället finns där, välj dina strider.
Så ta väl vara på dig och ägna dig åt det som ligger dig närmast om hjärtat, helhjärtat, så kommer du på rätt spår.

Marica

Annonser

Comment/Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s