Högljudd bildkonst? (Loudspeaking visual art?)

Masked scream by Iker Urteaga 2009 nov 24

Masked scream by Iker Urteaga 2009 nov 24

2 203 ord/ 800 words publ. 2013 05 15. Reviderad: 2016 03 15 2016 04 28, 2016 10 05  2017 04 19
(Klick and scroll down for an english version, which is a lot shorter, less elaborated and precise than the swedish.)

på svenska (in swedish)

Det finns ett outtalat och brännande område runt idén att konsten dör i den stund orden klistras på den och särskilt gäller det bildkonsten. En idé som gör det verkligt svårt att tala om konst och därför också svårt att undervisa i konst och om konst. Eller – dör konsten verkligen av att vi klistrar ord på den? Och är det verkligen ett problem, att vi inte kan tala om den?
Oavsett om det är så, så innebär ordlösheten att det blir svårt att argumentera för den i politiska debatter, att ge den en plats i vårt samhälle. Det blir svårt att ge den plats och tid i ett samhälle där det i huvudsak är det skrivna ordet som används och räknas, i de politiska rummen, i de ledande styrelserna, företagen och förstås i rättsinstanserna. Det skrivna ordet ligger också som en underförstådd förutsättning i kunskapsbegreppet.Lärare, studenter och elever använder ofta böcker. De skrivna orden anses vara det verktyg som förmedlar kunskap och inte bara det, ofta anses orden vara synonyma med ”Kunskapen”, fri och självständig från människan. Orden finns där för oss människor att ta till oss av, för att ”lära”[1]. Nu använder sig läraren inte bara av de skrivna orden, han eller hon talar också, berättar och beskriver. Längre tillbaka var lärandet av ordramsor utantill en viktig del i undervisningen men det har i stort sett försvunnit, idag är det framförallt det skrivna ordet som råder. Att orden är symboler, det vill säga visuella tecken och ritade krumelurer för ett ljud som i sin tur står för ett begrepp som speglar en förståelse och uppfattning av världen talas det mera sällan om, även av många verksamma inom flera av ordets egna områden där det borde vara mera uppenbart. Det är nog bara inom poesin och eventuellt inom litteraturvetenskapen den odlas. Än mindre talas det om att den förståelsen även kan visas och utvecklas också på andra sätt och genom andra medel än bara genom ordet. Den kan också utvecklas genom bilden och bildkonsten inte minst. Man talar inte heller om hur en förståelse och en kunskap kan utvecklas, inte genom att lära sig genom ord ur en bok, det vill säga, genom andrahandsinformation om världen, utan genom att iaktta, lyssna, skriva, tala, måla, se, bygga, skulptera, dansa, konstruera, lösa problem (utan facit) genom att öva och experimentera och på så sätt skaffa sig förstahandsinformation om världen, för att därefter själv sätta ord på den eller på annat sätt visa sin nyvunna förståelse. Det är en annan uppfattning om vad kunskap är (ett annat kunskapsbegrepp) som idag begränsas till att odlas inom konsten, hantverket och idrotten. Det är bara inom dessa områden som blotta tanken att lära sig behärska dem genom det skrivna ordet, framstår som löjlig. Men kunskapen inom dessa områden räknas inte på grund av att den inte är nerskriven, inte dokumenterad i ord. Nå, det sista där, är inte riktigt hela ”sanningen”, vilket förhoppningsvis kommer att framgå av texten som följer.

Dör konsten av ”att” vi sätter ord på den, eller ”när” vi sätter ord på den?

Är det verkligen sant att konsten dör när vi talar om den, av att vi sätter ord på den och när vi sätter ord på den? Det finns en kärna av sanning i det, obetingat, ja!
Tänk dig ett vitt papper framför dig. Ögonblicket innan du bestämt form, färg och placering av den där färgklicken du är på väg att sätta dit, den som du vill visa något med och även ögonblicket innan du hittat ordet som uttrycker idén inom dig, det du vill säga, det som pockar på att få komma ut, – ja, det där ögonblicket innan ens själva iden har tagit någon form inom dig.
– Det ögonblicket- innehåller alla möjligheter. Ditt sinne och ditt intellekt är fritt och du har kontakt med din inspiration och intuition. I det ögonblicket – kan du inte tala om det du vill visa, du kan inte heller måla. Eftersom detta är ögonblicket innan du rört duken, innan ordet glidit över dina läppar. Det är först när penseln rör duken, först när orden kommer ur din mun eller penna som du tagit ett beslut. Medvetet eller inte så har du av alla möjligheter valt några få och uteslutit de andra. I det ”skapande” ögonblicket kan vi inte sätta ord på det som ska bli. Det vore att föregripa resultatet, det vill säga färgklickens färg och form eller det valda ordet.
När färgklicken är placerad eller det valda ordet sagt, är de, ”de facto” (fakta), färgklicken sitter där på pappret eller duken och ordet eller orden är sagda. De har blivit en del av den konkreta påtagliga verkligheten, synlig och hörbar för alla. De har blivit historia.
Detta, det först uttalade ordet eller den första klicken färg på duken bildar förutsättningarna för ett nästa val. Även i detta andra val kan du fortfarande vara så fri i sinne och tanke som du var vid det allra första valet, och fatta ditt nästa beslut. Så vid ditt tredje val, ditt fjärde val och så vidare. Ditt konstverk växer fram ur dina händer och din mun, från ett frigjort sinne och intellekt. Varje val är en reaktion, ett svar till dig själv både på förutsättningarna som är givna, fakta (kluttarna du redan satt på duken, storleken på duken, ljuset, etc…) och “det som inte finns där att gripa om, se eller höra”. Det som du försöker fånga och ge ett uttryck för. Det som fanns där ögonblicket före, det som pockade och kanske fortfarande pockar så ivrigt på att bli synligt och/eller hörbart.
(Det är på så sätt det snabba tecknandet av en mänsklig kropp (kroki och modellteckning) är så avslöjande och en väg till självinsikt. Det visar vad du uppfattar och din ”nya” förståelse.)
I vardagen är det vanligt att de här ögonblicken av skapande glider undan vår medvetenhet, eftersom vi oftast har vår uppmärksamhet fäst någon annanstans där valen inte sker [2] . Vi ska bara göra klart det vi har för händer. Vår uppmärksamhet är inte med oss i det vi gör utan är riktad framåt, förbi det, mot nästa sak. Vi har föregripit resultatet av det vi tänker göra innan det är gjort. Och resultatet blir förmodligen som ”vanligt” om det är något som ofta görs.
Graden av uppmärksamhet på de här ögonblicken och situationerna då man kan välja skiftar, liksom graden av att tillåta sig att stanna upp i dem. Det kan vara ett spontant förhållningssätt där skapandet är något fullkomligt naturligt och lustfyllt eller ses som besvärande distraktioner. Den som ”medvetet” skapar, övar sig i att stanna upp och vara uppmärksam i de här ögonblicken, även på att vara uppmärksam på när själva ögonblicket uppstår, ögonblicket då man kan välja.
Ett annat sätt att beskriva det på är att likna det vid att ta sig över den hala isen medan man samtidigt övar sig på att göra piruetter och lite andra konststycken. Den som inte förstår eller ser sitt eget skapande och missnöjt ser på sitt resultat kan säga, ”Ja, och jag klamrar mig bara fast längs rampen hela tiden och vågar mig inte ut.” Jag som sett på hur en av dessa ”omedvetna” kämpat, kan svara ”Tvärtom, du gjorde en störtrusning tvärsöver isen och hoppade över det du egentligen skulle göra. Du har levererat ett resultat som du inte är nöjd med! Raka spåret över isen (eller ”som vanligt”) utan några piruetter eller andra påhittigheter. ” Det svåra är att våga släppa taget från förväntningar som kan finnas på det blivande resultatet eller rädslan över att inte lyckas åstadkomma något. Det är så vanligt att vilja föregripa det. Fokuset ligger på att bli klar, inte på ”att göra”.
Att föregripa resultaten är en allmänt spridd samhällssjuka. När man har bråttom med matlagningen, då blir det inga kulinariska utvikningar och i allmänhet är det dessutom tråkigare att göra. Forskaren ska i sin ansökan om pengar föregripa resultatet av vad forskningen ska leda till. Romanförfattaren ska ha sin intrig klar nog för att förlaget ska ”veta” vad de får. Uppfinnaren ska veta innan vad han uppfinner. Entreprenören ska uppge hur mycket pengar som förväntas komma in, vem som kommer att köpa grejorna och marknadens ”sug”. Studenterna är (ofta) inriktade på betyget, tentan och inte uppgifterna eller övningarna som ska leda till det goda resultatet, betyget. Exemplen är fler. Att låta fantasin, lusten och energin flöda (vilken kommer som ett gratis paket med posten) när fokus väl flyttas från förväntat resultat till själva skapandet är inget problem för någon. Det är min erfarenhet både från mitt eget skapande och från vad jag sett andra göra [3] .
När valen är gjorda och målningen, konstverket är gjort, när resultatet av alla val från ett frigjort och inspirerat sinne och intellekt är synligt eller blivit hört, då finns det något konkret att “tala om”. Då kan vi alla stå i ring och titta på det, lyssna, uppleva det. När vi då försöker tala om det, kommer det att dö inför våra ögon och i våra öron? Kanske.

När dör konsten?

Jag tror att vårt sätt att tala om “konst”, det vill säga “hur” vi talar om konst kan mörda den och också ”när” vi sätter ord på den. Nu handlar det alltså inte bara om bildkonsten utan också om ordens konst, musik, ja, allt skapande. Men det är som om just den visuella konsten, bilden, skulpturen och arkitekturen verkar vara mer känslig för vårt sätt att tala om den. Här lurar den första fällan. Är det tavlan på väggen vi talar om, eller känslorna och tankarna som skapas hos mig när jag tittar på den eller talar vi om den inre bilden som skapas och omskapas medan jag tittar på den? Ofta särskiljer vi dem inte utan talar om olika saker.
Det är dock inte konstverket på väggen, eller de sagda orden i sig som kan mördas, för oavsett vad jag säger så är orden sagda och konstverket fortsätter att hänga där. Det är mitt upplevande av den, det som händer inom mig och som skapar min inre bild, som kan ”mördas”.
För likväl som konstnären skapade sin bild, så skapar jag som betraktare också en bild av det jag ser (och som lyssnare en uppfattning av det jag hör). Likväl som konstnären kan vara fri i stunden bilden skapas och inte kan föregripa den, så behöver även jag som betraktare vara fri från att föregripa det jag ser och håller på att uppleva. Det är viktigt att inte sätta namn på det för tidigt.
Det är i det ögonblicket jag är känslig för kommentarer som etiketterar och sätter namn på det jag ser och särskilt känslig är jag om det görs på ett absolut och definitivt sätt. Det kan även vara mina egna förutbestämda idéer som hindrar mig. Därför är jag vaksam på ”läror” av olika slag, eftersom jag inte vill lära mig vanor att se på världen som hindrar mig från att uppfatta och kunna bli medveten om det direkta och fräscha intrycket [4]. Uttrycket ”att vända kappan efter vinden” bär för mig i den meningen på något positivt, liksom att vara som ”ett rö för vinden”, när vinden anspelar på det direkta intrycket och intuitionen [5].
Det är i det här ögonblicket innan bilden formats inom mig, innan jag sett den färdigt, som jag har möjlighet att upptäcka och skapa något nytt, att se på nytt. Det är som när jag ska smaka på en ny rätt för första gången. Jag tuggar, känner graden av motstånd, tungan känner kanske lenhet, strävhet, hetta, kyla. Alla intryck och sensationer ägnas en ingående uppmärksamhet. På samma sätt far ögonen över bilden, hit och dit, utforskande, ljus, mörker, intensitet, transparens. Alla intryck ägnas en ingående uppmärksamhet. Minnen kanske väcks, associationer görs. Det är upplevandet. Under upplevandet så skapas och omskapas min ”inre bild” av tavlan, detta stycke verklighet som hänger där.
Att det jag utforskar och är på väg att skapa skulle vara detsamma som så ivrigt pockade på att bli synligt för konstnären genom hans eller hennes målning kan man aldrig veta, då våra upplevelser, dvs de bilder vi skapar av världen, i det här fallet, -tavlan, respektive mitt intryck av den, alltid är individuella . Vi kanske ser, det vill säga, vi kanske skapar en bild i våra huvuden med likartade former och färger men vi lägger olika vikt vid de olika delarna, de betyder olika saker för oss, knyts samman på olika sätt, väcker olika minnen, knyter an till andra erfarenheter. Dessutom finns det en stor och viktig skillnad, konstnären har plockat fram färgerna och formerna för att visa något, betraktaren väljer och vrakar bland dem för att ”bilda” sig sin uppfattning.
Om jag, medan jag utforskar tavlans alla färger och former samtidigt också lyssnar på någon annans bestämda uppfattning om vad det är jag ser eller om jag själv bär på en förutbestämd idé om vad det egentligen är jag ser eller hör, då silas mitt seende och mitt hörande genom ett filter av redan färdiga uppfattningar.
Till exempel att plötsligt få höra en stämma säga ”… och här ser vi ett exempel på nationalromantik!” Jaha, tänker jag och med en gång skiftar mina ögon fokus förledda av snabba tankar om nationalromantik och det jag sedan tidigare känner till om det. Risken är stor att jag slutar att se och upptäcka, upplevandet stannar av. Istället tänker jag på det jag kan komma ihåg om ”Nationalromantik” och börjar leta efter det ”nationalromantiska” i bilden.
Skiftet sker blixtsnabbt och få har så stark kontroll över sina tankar och blick -särskilt i ett tillstånd då man verkligen anstränger sig för att vara så mottaglig som möjligt för just ”intryck”- att jag inte blir förledd att lägga märke till andra saker i bilden än vad jag annars skulle ha gjort under mitt utforskande. Det innebär att jag knyter samman formerna och färgerna på annat sätt, att jag ger dem andra betydelser och annan vikt. Det är inte längre min egen uppfattning eller upplevelse av det jag har framför mig som får uppmärksamhet, stöd eller ifrågasättande. Det är vad någon annan sett och klassat in i kategorin ”nationalromantik”. Då är sannolikheten stor att jag slutar se, inte längre hör vad som faktiskt sägs, spelas eller sjungs. Det finns gott om exempel på hur konstupplevandet mördas, allt från kringflygande kommentarer på konstutställningar, till tidningsrecensioner och konsthistoriska kategorier.
När min direkta uppfattning, utforskandet eller upplevelsen av det jag har framför mig i stunden inte får stöd, inte får komma till uttryck, inte får tid att växa och utvecklas, då dör min upplevelse och då dör också konsten.
Hur vår uppfattning av världen skapas är otroligt fascinerande. Men för att förstå hur vi kan börja tala om konst utan att behöva mörda den så tror jag att insikten om att bilden eller musiken, skapas inom mig och att det är det som är konstupplevelsen, behöver omfattas av fler och visa sig i våra förhållningssätt, vårt sätt att tala om konst – i vårt språk.

Sammanblandningen av konstobjektet med konstupplevelsen -andet

Vårt språkbruk leder vårt tänkande – att klistra etiketter

Det är så vanligt att sätta etiketter och namn på det vi ser. Inte bara på det …

En mer ingående beskrivning av hur det går till när vi mördar konsten är i ett avslutande skede och kommer förhoppningsvis att inom en inte alltför avlägsen framtid att läggas till här.

Marica

[1] Den underliggande idén hänger samman med Augustinus sammankoppling mellan ordet som en Guds sanning och verklighet, Aristoteles(384-322 f.Kr.) kategorier och Platons idévärld. Augustinus sammankoppling av Ordet och Gud är en grundbult inom kristenheten, se bibelns första rader i Gamla testamentet: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade: ”Varde ljus” och det vart ljus…” Se Augustinus översatt av … sid…., D. MacCulloch aHoC sidorna:, R.Carls oToV sidorna:… Aristoteles Organon eng översättn sid. Platons Staten sid. Dock Aristoteles texter kan mycket väl vara romaren Porfyrios texttolkningar av Aristoteles och Platon…Kolla

[2] Varför vi ofta har vår uppmärksamhet någon annanstans, har flera förklaringar och orsaker. En del av dem tar jag upp under rubriken ”Idén att komma till snabbt resultat”.

[3] Att öva sin uppmärksamhet på att bli medveten om invanda tankebanor kan på så sätt öppna upp för nya tankar och nya ideer.

[4] Anknyter till vad jag senare i texten kallar ”den absoluta” verkligheten och ”handlingens verklighet”.

[5] Det här är egentligen en inledning till en lång diskussion om intuition, verklighet, våra föreställningar om den och hur de skapas. När uttrycken används så brukar ”vinden” syfta på föreställningar om hur saker och ting bör vara i en speciell kulturell sfär, snackisar och om att vara ”politiskt korrekt” i alla lägen för att vinna gehör och gillande.

 

flagga brittisk800 words, 2013 05 15

There is a no no about speaking of art, an idea that it will be killed if words are put on it. This makes it really hard to teach art? -or not? But not speaking of art makes it hard to argue for it in political debates, hard to give it place and time in a cultural sphere, build mainly through the written word. In the political chambers, leading boards, companies and of course in the court of appeal it is the written word that is used and counted for. This is also implied in the concept of knowledge. Students often use books. Knowledge is transferred or transcend by the words, the concepts behind our languages signs.

Is it really true that art dies when you try to talk about it? There is a core of truth in it, yes. Because the moment before the shape has taken form and the colour is decided, and also before you have found the words for your idea – even before your idea has taken shape in your head – That moment, all possibilities are open, your mind is free and you are in touch with inspiration and intuition . In that moment – you can´t speak of it, and to be true, you can not paint either. Because as soon as the brush hits the board, as well as when the word comes ot of your mouth or pencil, you have made a decision, you have chosen and excluded  some or all other possibilities.

On the other hand. The first spoken word or the first clutch of paint on the canvas sets the conditions for your next choice. And in that next choice you might still be as free as you were before in your mind. Free to make your next choice. Your piece of art grows in your hands or out of your mouth, of a liberate mind. Every choice is a respons, an answer to yourself to both the conditions=facts and about ”that who and which was not there to grasp, see or hear the moment before”. To make it visible and/or heard. (That is why gesture drawing is so revealing and a way for selfexploration.)

When the choices are made and the painting, the piece of art is made, visible, the result of all the choices from a liberated, inspired mind shows. I think it is a matter of course to talk about it. But ”how” we talk about it is important.
Often the painting is mixed up with the painter as well as with the ”making” of the painting. I find it crucial not to analyse the ”liberate mind” ! To explain it in a way to subordinate it to ”scientific” conditions which easily happens if terms, words and concepts of science are used. That is in my opinion a bullys way to treat something we really do not understand, pinpointing it, killing it. Because the terms of science is about facts, the already done and therefore they are not appropriate to use when describing defining moments.
For the same reason I want to make a difference between me and the stuff I make. The stuff is a stroke down in reality out of inspirations ever changing infinity. And when it comes to talk about the artpieces made, I want to hear how they inspire first, what kind of ideas and echoes they inflict in another persons mind. Then it can be of interest also to pay close attention to how shapes, forms, colours affect me, you – us in a general way. Are there similarities or differences. To set words on the shapes, conceptualize them in words as well, not with the goal to reach consensus, but to make all our different mental constructions of the world clearer, to enrich us all.

Marica

Kommentaren om översättningen är bara påbörjad än så länge…./ The comment about the translation has only begun…

Om översättningen: Stycket är skrivet först på engelska och sedan på svenska. De engelska orden mind och även art har inga riktiga synonymer i det svenska språket. Likadant som det finns en skillnad mellan engelska shape och form och även color och paint. Dessa ordpar översätts till svenska med form resp färg. Eventuellt kan det engelska shape översättas med skepnad. För att försöka …

About the translation: The text is written in english firs and then ”translated” into swedish. The english words ”mind” and even ”art” does not have any precise synonyms in the swedish language. In the same way as the difference between the english words ”shape” and ”form” and also ”color” and ”paint”. Both these pair of words simply translates to the swedish word ”form” (for shape and form) and the word ”färg” (for color and paint). Maybe the english word shape translates into swedish ”skepnad”. In order to translate, I have to rewrite, sentences and restructur the text not to lose the original (english) meaning. This brings my attention to what I actually mean, the concepts behind the words, and what is actually possible to express. In swedish I need to be a lot more precise with what I mean, so the meaning gets deeper or more elaborated. Also, since I am  forced to find new ways to express the same meaning, I also look upon what I want to say from different and sometimes unexpected angles, which also deepens my own understanding of the topic.

So, google translate, well – I guess it is handy, but deceptive and may feed a sense of understanding which is not there.

The importance of different languages has really became clearer and a lot more obvious from this self

Annonser

En reaktion på ”Högljudd bildkonst? (Loudspeaking visual art?)

  1. Ping: röda handskar – red gloves | skepnader

Comment/Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s