Att värna den konstnärliga kvaliteten i en förening – angående nya medlemmar

1055 ord 2016 04 28 (no english version)

Eftersom vi alltid, när vi pratar om kriterier för att ta in nya medlemmar, hamnar i diskussionen om att det är viktigt att värna den konstnärliga kvaliteten och hur vi ska göra det, så börjar jag med att skriva något om hur jag uppfattar det här med konstnärlig kvalitet.
Det som gör det svårt att diskutera beror på att det finns två underliggande ideer som diskussionen glider runt mellan och som vi oftast tycks vara något omedvetna om. Det är ideer och värderingar runt det konstnärliga skapandet och en annan uppsättning värderingar när det gäller det konstnärligt skapade objektet. Det som bidrar till förvirringen är hur aktörerna på konstmarknaden ser på det och vilken roll konstnären eller vår nytillkomna medlem ser sig ha på den eller till den, marknaden alltså.
I ena stunden diskuteras konstobjektet som finns där konkret och påtagligt att ta på och i nästa är det konstnärens villkor och förhållningssätt i sitt skapande. För mig är det två olika saker.

  1. Att på förhand försöka definiera och bestämma några särskilda kvaliteter hos själva konstobjekten som ska utgöra kriterier för att urskilja vad som är ”Konst” är en stor och omfattande diskussion som aldrig bör avslutas.
  2. Däremot kan villkoren och förutsättningarna för att skapa konst främjas. Själva görandet och utförandet, tankarna och reflektionerna, diskussionerna och attityderna – förhållningssättet till det kan förmodligen främjas med samma eller liknande villkor och förutsättningar oavsett innehållet i det som skapas. Något vi alla kan göra, utan att för den skull varken styra eller kontrollera innehållet på förhand, i det som skapas. Konsten kan i den bemärkelsen vara ”fri”. Eller rättare sagt, individen (konstnären) har sin frihet att hitta det hen vill säga och dess uttryck.

Jag tror faktiskt att föreningsformen kan vara alldeles utmärkt för att främja villkoren och förutsättningarna för själva skapandet. Genom föreningen kan plats, utrymme och verktyg ordnas och likaintresserade får en anledning att komma samman för att diskutera och inspirera varandra också genom det som görs.
Dock, det finns en förutsättning för möjligheten att vara fri i sitt skapande som jag inte vet att någon förening klarat av än, inte heller något samhälle för den delen, och det är tid för skapande.

Det som bidrar till att idén om vad konst är blir komplicerad, är som jag skrivit inledningsvis, att vi har en konstmarknad och att vi har svårt att skilja mellan det konstnärliga skapandet (den skapande akten) och det som produceras i den, det skapade objektet (tavlor, skulpturer, film, poesi, musik…).

För att skapa konst fordras frihet (1) . Det är bara när jag känner mig fri som jag kan vara kreativ. Att vara kreativ betyder för mig att vara uppmärksam och väldigt koncentrerad på det jag gör. Det kreativa tänkandet är förutsättningen för att skapa konst.
Om det blir krav på att konsten (i betydelsen konstobjektet: föremålet, tavlan, filmen…) som skapas ska vara av ett visst slag eller passa ”någon annans idé om konst” så är jag inte längre fri och kan inte vara kreativ eftersom min uppmärksamhet och koncentration istället ligger i att ”bedöma om det jag skapar stämmer med ”någon annans” uppfattning” (om det är en lärare, konstmarknad eller vem som helst, spelar ingen roll). Koncentrationen och uppmärksamheten läggs någon annanstans än i skapandet som pågår inom och genom mig. För att behålla min koncentration och uppmärksamhet ostörd måste villkoren för skapande av konst vara fria.

Nu är det så att allt som skapas inte blir konst. Det kanske är en självklarhet men för tydlighetens skull så upprepar jag: skilj mellan konstobjektet och handlingen som skapar det! Det vill säga skilj mellan det vi gör när vi skapar konstobjektet och själva konstobjektet; en tavla, en skulptur eller vad man nu använt för medium för att uttrycka sig genom. Kom också ihåg att även en tänkt tanke är ett objekt skild från det pågående tänkandet.
Förhållningssättet vi bär med oss tillsammans med förutsättningarna och villkoren runt mig kan gynna skapandet och under de villkoren kan en del av det jag skapar bli till konstobjekt. Det här speciella förhållningssättet som jag kallar ett skapande förhållningssätt är för mig synonymt med ett konstnärligt förhållningssätt. Nu är det så, att bara genom att ha ett konstnärligt förhållningssätt så blir allt det jag gör inte självklart konst. Och inte heller blir allt jag gör konst bara för att jag kallar mig konstnär. Men, även om inte allt som skapas blir konst behöver jag, enligt mitt sätt att se det, tillåta allt som inte är konst att komma fram för att det lilla som blir konst ska ha en chans att bli till. Eftersom bedömningen om det som görs, är konst eller inte, oftast görs i efterhand och inte innan konstobjektet är skapat.

Min idé är att vi medlemmar i föreningen främjar ett konstnärligt förhållningssätt genom att vara nyfikna, utforskande, experimentella, genom att utmana våra egna gränser, att hela tiden vilja lära oss mer, att vara problemformulerande och problemlösande, att vara uppmärksamma och koncentrerade på det vi gör och få stöd för det från de andra medlemmarna i gruppen. Det finns säkerligen fler och andra saker som också kan göras.
I våra stadgar kan vi tänka efter hur vi kan främja villkoren och förutsättningar för medlemmarnas fria skapande.
I en sådan atmosfär tror jag inte att det du var orolig över kan frodas, det själlösa och behagsjuka producerandet. Även om nu någon nytillkommen medlem skulle ha den inställningen från början så kan den förändras, eller vad tror du? Förhållningssättet kan komma till uttryck när vi pratar med varandra, vad vi frågar, hur vi svarar, vad vi uppmärksammar, hur vi kommenterar, på kurser, på möten, i samtal, på nät och webbplats. Det innebär förstås att vi i föreningen inte får dra oss undan eller bli tysta.

Vad tror du om det undrar Marica.

PS. En diskussion vi kan ta någon gång om du vill – är om behagsjuka. Behagsjuka ser jag inte vara detsamma som att skapa skönhet. Däremot används skönhet ofta som ett verktyg, men det tycker jag är en annan sak. Jag ser inte heller att fulhet eller provokationer i sig själva garanterar att det skapade är konst. I så fall skulle Reinfeldt kunna påstå att deras politik är en slags konst för att få oss att reagera och upptäcka något fundamentalt hos oss själva.

Texten baseras på ett brev i en diskussion från 2011 om nya medlemmar i föreningen.

(1) Frihet innebär även frihet från mina egna förutfattade meningar. På så sätt kan yttre ofriheter i form av begränsningar tvinga mig att gå utanför mina egna ramar. Att kunna gå utanför sina egna ramar eller åtminstone ifrågasätta dem är en viktig förmåga i ett skapande förhållningssätt.

Annonser

Comment/Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s