Aristoteles

1674 ord publ. 2016 03 28, tillägg 2017 01 06 26 27 29 30

Naturligtvis bör jag skriva att Aristoteles (384-322 f.Kr.) har skrivit om retorik i texten ”Retoriken”  ca 350 f.Kr. och att den finns översatt från grekiska till  svenska av Johanna Akujärvi sedan 2012.
Till det finns det förstås högvis med texter som både kommenterar och delvis översätter hans texter. Konstigt vore det väl annars.
I rättvisans namn och även för den som är intresserad av att läsa mer om Aristoteles vill jag uppmärksamma José Luis Ramírez och den dialog han för med Aristoteles och hans begrepp i sin avhandling ”Skapande mening”. Det är han som sagt till mig att Ingemar Düring är bland de bästa Aristoteleskännarna. Dessutom, för dig som vill ta del av hans reflexion om Att läsa Aristoteles, Retoriken med rubriken ”Lyssna och lära sig – Reflexioner vid läsning av Aristoteles Retoriken.

Om du söker fler texter på svenska om Aristoteles. En länk till retorikförlaget och temaintroduktion till Aristoteles 17 mars 2015.

Aristoteles har även skrivit ”om minnet och att minnas” (Att minnas översätts ibland med erinran eller hågkomst men jag tycker att det blir tydligare att det är ett verb, något vi gör genom att sätta ett ”att” och att använda verbet ”minnas”. Dessutom syns då släktskapet mellan substantivet ”minnet” och verbet ”att minnas”.) Det är detta som intresserar mig just nu i samband med att jag skriver inlägget ”Högljudd bildkonst” och den ordlöshet som omger konsten idag.
I vilket fall, visserligen ger sig Aristoteles in på att iakttaga hur det går till när vi skapar minnen men jag har inte uppfattat honom så tydlig eller övertygande i sin beskrivning. Det kan förstås också bero på översättarens tolkning och att engelska inte är mitt modersmål. Men jag har inte läst klart det där än, så jag ska läsa det en gång till och fundera lite till.
Dessutom så hänvisar Aristoteles till sin text ”Om själen”, så jag bör läsa in mig på den också så jag bättre förstår vad han syftar på.
Översättaren J.I. Beare, har behållit ett par grekiska ord, ”notea” och ”aistheta”, därför lägger jag till en länk till Mark Robert Burgess doktorsavhandling >> ”Nous, noesis and noeta: the transcendent apriorist tradition in epistemology”.

  • Retoriken förlagd (2012) översatt till svenska av Johanna Akujärvi
    • ISBN 978-91-975226-3-2
  • Om själen (On the Soul) översatt till svenska av Kimmo Järvinen och till engelska av J.A. Smith.
  • Om minnet och att minnas (hågkomsten, erinran) (On memory and reminiscence) översatt till engelska av J.I Beare

Aristoteles skrifter och peripatetikernas bibliotek

Men nu är det så att den text jag läser som om den vore av Aristoteles har, som jag i och för sig redan nämnt, tolkats och översatts och gått genom många händer och huvuden innan den når mig.

Det finns forskare som ägnar sig åt att ut forska bland annat vad som hände med Aristoteles texter inte bara genom att läsa själva texten utan också genom att ta reda på mer om situationen författaren och de efterföljande kopisterna och refererarna befunnit sig i. Omständigheter som kan påverka textens form och innehåll.

Så jag börjar leta efter hur Aristoteles text tagit sig de drygt 2000 åren från hans penna raspande på ett papyrus fram till en datorskärm framför mina ögon.

Letar efter adressen till webbsidan jag laddade ner den engelska versionen av Aristoteles samlade verk från. Den nätsida jag lagt som källreferens i min text är en wikipediasida men för att duga som källa behöver jag ha själva texten.

Men jag hittar inte tillbaka till nätsidan jag laddade ner min version från – det enda jag vet om den är vilka som översatt den till engelska och vem som varit redaktör (W.D.Ross). Men förmodligen leder någon av dessa länkar till den.

De personer som många skribenter refererar till när det gäller Aristoteles texter är:

  • Bekker,verksam under 1800-talet är en viktig översättare, tolkare och filolog.
  • Rudolf Pfeiffer har skrivit om bland annat Kallimachos lista (upprättad 260 f.Kr) förteckning över bland annat grekiska verk och deras författares levnadshistoria, vari Aristoteles ingår.
  • Düring, Ingemar, ”Aristoteles. Darstellung und interpretation des Denkens”, Heidelberg: C. Winter, 1966. Ref.nr. BDU-854-623 448 692 45
  • Düring, Ingemar, The ancient evidence is assembled and discussed by During, ”Aristotle in the ancient biographical tradition”. Stockholm: Almqvist & Wiksell 1957, pp. 337-338, 382-384, 392-395, 412-425; E.
    ”Von Aristoteles bis Leibnitz,” Antike and Abendland 4 (1954)

Jag råkade på:

  • Rudolf Blums bok ”Kallimachos” i översättning av H.H. Wellisch,

i vilken han skriver utförligt om Museions bibliotek i Alexandria och dess katalogisering – dvs en grammarians uppgifter. Vari ingår att katalogisera Aristoteles skrifter och även att forska i hans liv för att utröna vilka av texterna (=kopior) i biblioteket som är mest trogen Aristoteles original. Hur underskattat och förbisett arbetet med att katalogisera böckerna i Alexandrias bibliotek 260 f.Kr.är. Det arbete som Kallimachos från Kyrene fick i uppdrag av Ptolemaio II Philadelphus att genomflra och som R.Blum menar att Hermippos från Smyrna hjälpte till med.
Han tar också upp Demetrios roll som en Arstoteles lärjungar, en ur den peripatetiska skolan, hans position vid ptolemaios hov och  hans uppdrag att samla in alla böcker som fanns att uppbringa åt Ptolemaios I Soter. Även R.Corrazon vill lyfta den betydelse Demetrio haft för bevarandet av Aristoteles skrifter genom det uppdraget. Båda håller för troligt – att Demetrio såg till att kopior av Aristoteles skrifter hamnade i Alexandrias bibliotek.
R. Blum menar också (KOLLA) att Diogenes Laertius lista ”de viris illustribus” vilken inkluderar Aristoteles, grundar sig på den katalog som upprättades över böckerna i Alexandrias bibliotek.

En text jag råkade på som verkar att sammanfatta vad man idag vet, som redovisar på vilka punkter åsikter kan gå isär och som refererar till vedertagna källor som Düring, Pfeiffer, Bekker m.fl samt är skriven på engelska så att jag kan förstå den hyfsat är:

  • Raul Corazzon, The Rediscovery of the Corpus Aristotelicum and the Birth of Aristotelianism, (återupptäckten av ”Corpus Aristotelicum” och Aristotelianismens födelse) och finns på nätplatsen ontology.com. 2017 01 26 Fler uppsatser hittas på nätplatsen academia.edu.
  • Irene Pajón Leyra ”THE ARISTOTELIAN CORPUS AND THE RHODIANTRADITION: NEW LIGHT FROM POSIDONIUS ONTHE TRANSMISSION OF ARISTOTLE’S WORKS”
    The Classical Quarterly / Volume 63 / Issue 02 / December 2013, pp 723 – 733
    DOI: 10.1017/S0009838813000207, Published online: 08 November 2013
    Kan hämtas på academias nätplats
    Eller på cambridge.orgs nätplats: http://journals.cambridge.org/abstract_S0009838813000207
    Citat tagna ur texten ska refereras till:
    Irene Pajón Leyra (2013). THE  ARISTOTELIAN CORPUS  AND THE RHODIANTRADITION: NEW LIGHT FROM POSIDONIUS ON THE TRANSMISSION OF ARISTOTLE’S WORKS. The Classical Quarterly, 63, pp 723-733 doi:10.1017/S0009838813000207
    ”Three catalogues of works of Aristotle are known: one through Diogenes Laertius,42 the second in the biography of Aristotle elaborated by Hesychius43 and the third in the Arabic translation of the list given by Ptolemy el-Gharib.44 It is clear that the last of these depends on Andronicus’ edition,45 whereas the others seem to derive from a common origin,46 one that most scholars connect with the Museum of Alexandria.47 ”
    42 Diog. Laert. 5.22–7. See Düring (n. 4), 67–9.
    43 Known also as Vita Menagiana, from the name of its first editor, Gilles Ménage (1663). On the
    list, see V. Rose, Aristoteles pseudepigraphus (Leipzig, 1863), 18–20, Moraux (n. 4), 195 ff., Düring
    (n. 4), 90–2.
    44 Moraux (n. 4), 289 ff., Düring (n. 4), 221–31, C. Hein, Definition und Einteilung der
    Philosophie. Europäische Hochschulschriften XX, 177 (Frankfurt am Main, 1985), 421–39.
    45 According to Primavesi (n. 4), 61, this dependence is probably not direct, but the author could
    have known a work of Andronicus himself that dealt with the collection of books of Aristotle.
    46 On the differences between them, explained as the result of post-Hellenistic interpolations in
    Hesychius’ list, see Primavesi (n. 4), 59.
    47 Moraux (n. 4), 312 ff. is a remarkable exception; he suggests that the list has an Athenian origin,
    connected with Ariston of Ceos. I. Düring, ‘Ariston or Hermippus? A note on the Catalogue of
    Aristotle’s writings’, C&M 17 (1956), 11–21, id. (n. 4), 67 ff. and now Primavesi (n. 4), 59 argue
    for an Alexandrian origin. A different picture is presented by C. Lord, ‘On the early history of the
    Aristotelian corpus’, AJPh 107 (1986), 145 ff., who considers the catalogue of Diogenes Laertius
    and Hesychius to be the inventory of the books taken to Scepsis by Neleus. None the less, the arguments
    that point to the Alexandrian origin of the list abound. Another pointer in this direction may be
    the clear distinction between the lists of works of Aristotle and Theophrastus in Diogenes’ work, as
    this might reflect the work of the Alexandrian philologists in separating the two authors’ corpora,
    according to Regenbogen (n. 31), 1377 ff. There are no traces of a similar process in other culture
    centres like Athens or Pergamum.

Vita menagina, Diogenes L. (”de viris illustribus” och Corpus Aristotelicum

R. Corazzon skriver om ”vita menagina” tillsammans med Diogenes Laertius lista [syftar R.C på de viris illustribus?]som de två kataloger som är de enda konkreta vi har som visar hur Aristoteles verk var sammanställt innan Andronikos från Rhodos omredigering.
Eftersom jag inte råkat på namnet”vita menagina” förut, frågar jag mig förstås vad det är för dokument?
Jag läser vidare i R. C. uppsats och innebörden i det han skriver är att om man ska kunna hävda att Andronikos version skiljer sig från de tidigare, så behövs ju något slags ”bevis” för hur den såg ut innan, något att jämföra med. Det är där de två katalogerna kommer in, Diogenes L.s och Vita menagina. Att de existerar åtminstone dryga hundratalet år innan Andronikos redigering stöder R.C. på följande källor varav jag redan nämnt Ingemar Düring som en av de mest etablerade och vedertagna källorna i vår tid.

Diogenes Laertius V 22-27 (cf. Düring Aristotle in the Ancient Biographical Tradition, Stockholm, 1957,
41-51, 67-69) and Vita Menagiana = Vita Hesychii, published in Düring 1957, 83-89. As P. Moraux notes (1973, 60 n. 5), the hypothesis that the lists go back to Andronicus himself (V. Rose, J. Bernays, H. Diels, A. Gerke, …) is today explicitly contradicted by what we know about the Rhodian.”

R. C. motiverar också varför han tror att Andronikos version inte kan ha givits ut eller varit känd före 40 f.Kr. och följaktligen utgiven före det. Problemet med katalogerna som källmaterial är att även om båda dessa kataloger fanns tillgängliga för sin samtid så är det oklart hur långt in i framtiden de var det. R.C. menar att de utan tvivel var välkända under Plutarkos tid och troligen under nyplatonismen och därmed av Porfyrios, men idag finns originalkatalogerna inte kvar (inte upptäckta än i vilket fall.)
[men – min kommentar: Var det inte så att vi har den ena av dessa kataloger i Diogenes L. verk? Eller finns inte  Att originalet till Vita menagina inte finns kvar var tyckte jag mig förstå av R.C.s uppsats? Men hur var det med Diogenes L. finns det eller inte. När R.C skriver att vi har dess två listor och att de kan dateras till åtminstone århundradet innan Andronikos omredigering så kanske det var genom referenser från andra texter? R. Corrazons text, som jag nu haft förmånen att få ta del av, är nog inte riktigt färdigformulerad.]
Att vi känner till dem beror på att katalogerna arbetades in i en sammanställning över Aristoteles liv och verk av någon av Ptolemeérna.[Någon annanstans i texten skriver han om Ptolemaios Chenn] Här refrererar R.C till

On this individual, see: Dihle ”Dei Platoniker Ptolemaios”, Hermes 85:314-25, 1957, 314-25; Moraux 1973,60 n. 6 (with discussion and bibliography); and During 1957 20B-210.

Den sammanställningen i sin tur översattes till syriska och sedan arabiska och återfinns som parallella utgåvor av Ibn al Qifti (1100-1200-talet) och Ibn Abi Usaibi’a (1200-talet). R.C. refererar till:

A. Müller ”Das arabische Verzeichniss der Aristotelischen Schriften”, In Morgenländische Forschungen. Festschrift H. L. Fleischer, 1-32. Leipzig, 1875, no. 34-35. With this scholar, the Arabic text is preceded (pp. 18-22) by a reconstruction of Ptolemy’s Greek πίναξ;
a similar attempt working from Ibn Abi Usaibi’a is found in Düring 1957, 221-31. Cf. Moraux Les listes anciennes des ouvrages d’Aristote, Louvain 1951, 289ff.
and less recently: Baumstark, Syrisch-arabische Biographien des Aristotele Leipzig, 1898, 61-70; Plezia De Andronici Rhodii studii aristotelicis Krekow, 1946, 26ff., and Littig 1890, 38-42.
A Latin translation by M. Steinschnelder is found in Aristotelis Opera Omnia, t. V {Berlin, 1870), 1469 (cf. Rose, Ar. Frag. 2).
From: Richard Bodéüs, The Political Dimensions of Aristotle’s Ethics, Albany: State University of New York Press, pp. 11-12.

R.C. menar att en sektion av deras listor skulle ge varje möjlighet att reproducera Andronikos omredigering av Corpus Aristotelicum; den räknar  upp huvudtitlarna så som den nutida Corpus är ordnad av till exempel av I.Bekker.(11) Det är en sektion som inte har någon motsvarighet i de tidigare katalogerna och visar på så sätt att det är ett exceptionellt dokument.

Om jag nu förstått R.Corrazon rätt så menar han att de två katalogerna (även Diogenes L:s?), någonstans under vägen från Ptolemaios inarbetning i sin biografi fram till de två islamiska filosofernas verk, har redigerats om på ett sätt som har stora likheter med nutidens Corpus Aristotelicum? Görs det redan av Ptolemaios?

Källäget för Aristoteles liv och verk (biografi och bibliografi)

  • Anton-Herman Chroust gör en kort sammanfattning angående källäget för Aristoteles och hans verk (som det ser ut 1964!) Här är en länk till sidan persee.fr och hans ”A Brief Account of the Traditional Vitae Aristotelis” till nätplatsen persee.fr:
    Revue des Études Grecques Année 1964 Volume 77 Numéro 364 pp. 50-69
  • Raul Corrazon lista över källor till Aristoteles verk. https://www.ontology.co/aristotle-catalogues-two.htm.
  • Jag lägger till I.P.Leyras avhandling också – det är på sätt och vis en ”ny” källa som tillkommer när det gäller att kasta ljus över Aristoteles verk.
  • Dock, Ingemar Düring och Pfeiffer är gällande auktoriteter som man behöver utgå från, samt Moreux.

till toppen – to the top

Annonser

Comment/Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s