Att säga nej i tid

771 ord/ 2015 08 03 (no english version)

på svenska (in swedish)Att mota Olle i grind. Släpp inte hin över tröskeln, ge honom inte ett glas vatten, ge honom inte att äta.
De gamla uttrycken slinker lätt över läpparna. Är de klicheér eller en psykologisk insikt som följt med oss människor i tusentals år, bevarad i språkbruket? Efter att ha levt i en relation som slutade med att jag blev slagen och konstant gick omkring med känslor av rädsla och oro så bär uttrycken för mig på en grundläggande insikt i våra mänskliga psyken och i vårt handlande. Tyvärr verkar inte insikten vara nog utbredd.

Ofta hör jag människor fråga sig varför hon, eller han, inte lämnar honom eller henne, varför går han, eller hon, inte bara därifrån, varför stannar han, eller hon?
Jag vet varför och jag vet att om jag sagt nej i tid så hade det inte gått så långt. Det hade varit lättare att bli fri eller att förbli fri. Ingen hade behövt bli skadad eller skadorna hade åtminstone begränsats. En människa som behöver slå, en människa som behöver kontrollera, som behöver tala om för mig vem jag är, som vill styra över mitt liv och mina tankar, över det jag gör, en människa som hela tiden talar om för mig hur fel jag har, hur dum jag är och hur…
Vem är det?

Någon det är ”synd om”? På ett sätt är det mycket troligt så, ja, men det ger inte honom eller henne rätt att terrorisera mig eller någon annan.

Var kunde jag söka stöd? Gick det att tala om? Vad kunde jag göra? Vem skulle jag kunna tala med? Det var svårt. Lättast för de runt om är att inte se, tills dess att något allvarligt inträffar, när någon dör för hans eller hennes våld.

Det här begränsar sig inte till den personliga sfären. Människor med drivkraften att slå, härska och kontrollera finns överallt. I vissa situationer uppmuntras det. De finns inom utbildningsväsenden (underbart att ha elever som man kan tala om för hur saker och ting är och där man är ensam innehavare av sanningen) företagsvärlden, bland kollegor, i politiken.
Jag har börjat se Putin alltmer som en sådan människa. Det är märkligt hur han klamrar sig fast vid makten med alla medel, år efter år och skräcken, terrorn och våldet han utövar mot sitt folk verkar trappas upp. Nu är han och nallar på allas våra gränser, Krim, Norra Skandinavien, Östersjön, Sverige. Han testar och tänjer gränserna för vad han får göra mer och mer, oftare och oftare, längre och längre. Likadant gjorde min tidigare sambo. Det ryska folket är bara ett verktyg för hans personliga strävanden. Det handlar inte om ryssen eller ryssarna, utan om Putin som person, och de följare som gör det möjligt för honom att utöva makt över så många människor som möjligt. Följare som han köpt och vem vet, kanske hotar. Hur länge kan han lita på deras lojalitet? De får inte bli för starka. Det är viktigt att Putin känner att de inte är tillräckligt starka, ett hot mot honom, men de måste samtidigt vara starka nog för att utöva makt i tjänsten som Putins förlängda armar. Det kommer att bli svårare och svårare för Putin att fortsätta våga lita på dem.
Det blir som för Saddam, Hitler och Kadaffi. Det börjar med en flört och lovvärda intentioner och oavsett om avsikten är att tillskansa sig oinskränkt makt eller om de lovvärda intentionerna är ärliga så korrumperar makt även den bäste om han eller hon innehar den för länge. En bekant till mig förordar en femårsgräns. Ett till två år för att genomföra nya fräscha förändringar, två år för att konsolidera sig och ett år för att genomföra de impopulära förändringarna. Kadaffi tror jag ärligt och uppriktigt hade ”sitt” folks väl för sina ögon i början.

Maktbegäret kan visa sig olika snabbt. Det finns en anledning till att begränsa tiden som en maktposition kan innehas av en människa. När det tar över så visar sig en annan sida. Misstänksamheten hos diktatorn växer med makten och terrorn; för när ingen vågar tala eller agera fritt, hur kan man då veta att de verkligen står på min sida? En utrensning i toppen är att vänta efter vilken han skaffar sig nya köpta följare som är beroende av honom.
Det Jan Guillo skriver om i sin bok ”Ondskan” visar att just oräddheten inför våld och maktutövning kan ta udden av det. Att inte låta sig skrämmas av våldet och för våldsverkaren att våga tappa sin makt. Vem vågar ha det kuraget? Oftast talar vi om civilkuraget de skrämda bör visa och mindre om civilkuraget de som skrämmer också bör visa.

Vi ska inte släppa honom över tröskeln, vi ska inte ge honom vatten, inte heller att äta.

Annonser

Comment/Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s