Lilla och stora mörkret, om att minnas och att glömma – The Little and The Vast Darkness, about to remember and forget

2015 06 16, fortsättning följer – 1600 ord/ 20 words (No english version)

flagga svensk– eller olika sätt att stressa minnet.

Vi nyfikna grubblare möts en tisdagkväll i juni. Det är uttrycket ”lilla och stora mörkret” som fångat intresset. Jag använde det i ett mail för att beskriva mina problem med glömska det senaste halvåret. Det lät lagom mystiskt för att vara intressant att grubbla över tyckte vår nyfikna och grubblande initiativtagare och organisatör.
Jag har bara hunnit skriva inledningen, det vill säga cirka sex minuter av de tjugo jag har till förfogande att tala oavbruten. Men då någon frågar om det är effekterna av behandlingen eller om minnet vi ska prata om, så skulle jag förstås ha inlett med att det handlar om ”Minnet” och ja, naturligtvis, om ”att Glömma”. I hastigheten hade jag valt att inleda mer direkt om effekterna min behandling gett mig på min förmåga att minnas eller rättare sagt oförmåga, som ett exempel, en fallstudie med direkt inblick. Behandlingens effekter visar det så tydligt. Dessutom eftersom jag vet att behandlingen ger en direkt dödande effekt på vissa typer av de celler som bildas snabbt – det är så läkarna förklarat det – så bör ju rimligtvis minnesfunktionen vara kopplade till dem på något sätt. Kanske påverkar behandlingen även synapsaktiviteterna?

Cytostatikahjärna eller ”chemobrain”

Det är måndag och jag sitter i en av stolarna på onkologen medan cytostatikan går in via min pic-line. Den går in via en ven i överarmen som den följer för att sluta alldeles ovanför hjärtat, så cytostatikan sprids snabbt och effektivt i hela kroppen.
Det är tredje gången jag är här och jag har två nya sorter. Först en röd, cyclofosfamid och därefter en färglös epirubicin. Det tar ca tre timmar att få i sig det. Till det har jag fått kortison också det via pic-linen och jag har tagit en tablett, Emend mot illamående. Den här kuren är det många som blir mer illamående av.
Kortisonen kan man bli rätt snattrig av och jag hittar någon annan som är pratsugen. Mot slutet av kuren så märker jag att jag börjar tappa tråden i det jag vill säga. Jag glömmer. Jag får korta ner meningarna. Jag blir susig och känner mig yr. När jag reser mig upp är det ännu tydligare. Känselbortfall lite här och där. Under fötterna.
Jag tänker att jag nog skulle ha någon som skjutsar mig hem. Men det är inte så mycket trafik. Det går bra.
Veckan efter är det susigt värre. På torsdagen är det nog värst. Att läsa och skriva är inte att tänka på. Det tar verkligen emot. Efter drygt en vecka känner jag mig som vanligt. Två veckor till och jag får nästa kur. De gångerna har jag min laptop med mig och jag skriver på ”Ironi och cynism” respektive ”Kan vetenskap förenas med religion”. Vid båda tillfällen är det bara att slå igen laptoppen efter ett par timmar, jag kan inte koncentrera mig.
Jag får tre kurer.
Det går tre veckor lite drygt och min strålbehandling börjar, den pågår under en tid av sex veckor. Att klura ut bästa restiderna till strålningen som jag får varje dag tio mil bort är lite jobbigt men inget jag tycker är anmärkningsvärt – då.
Jag kan sitta med laptoppen på tåget och skriva, det är jättebra. På min blogg så skriver jag både på engelska och svenska. Nu råkar det vara texter jag först skriver på svenska. Mest arbetar jag med ”Kan vetenskap förenas med religion” men några andra småtexter gör jag klara och översätter.
Det är då jag märker det – det går otroligt trögt att komma på de engelska orden. Ovanligt trögt. Jag får ta fram lexikonet hemma och sitta och slå, och slå.
Sedan går det drygt en vecka innan nästa översättning, då kommer orden mer som de brukar. Jag är lättad men i bakhuvudet gror tankarna om cytostatikans påverkan.
Att köra bil går bra, jag är mer uppmärksam på det som faktiskt händer. Problemet är att jag, särskilt i korsningen där Enviksvägen går ut på Lugnetleden, inte kommer ihåg vart jag ska. Oftast tar det några sekunder, så minns jag. Om jag inte kommer ihåg det innan korsningen och råkar svänga fel, så är det inte så kinkigt. Det blir bara en liten omväg.
Strålbehandlingen är avslutad, effekterna av den sitter i tio dagar till. Det är beräknat så, –en av bieffekterna är trötthet. Kroppen har mycket att laga och läka.
Vi har gäster, just denna dag har jag varit bedrövligt glömsk, eller så är det så som jag säger till vår gäst, att det är först nu som jag är medveten om att jag glömmer. Jag ”minns” att jag glömmer. Jag kan bli stående och undra vad det är jag håller på med, vart jag var på väg. Det är ju ett framsteg på sätt och vis även om det kan upplevas som frustrerande och att jag känner mig mer glömsk än någonsin.
Förut har jag varit lyckligt ovetande. Det är lite skrämmande. Jag har en mycket större förståelse för senila människor och även glömska, inklusive mig själv.
Glädjande var att jag klarade av att berätta om ”mina intressen” på en middag två dagar innan utan att råka ut för några minnesluckor just när jag pratade. Kanske var det den prestationen som var så ansträngande att jag dagen efter var så fruktansvärt trött? Jag bara måste lägga mig ner och vila lite. Sedan sov jag gott i flera timmar, så gott att jag inte orkade släpa mig upp till det där mötet som det hade varit bra om jag varit med på. Att jag idag, två dagar senare upplever min glömskhet värre än någonsin kan vara en eftereffekt av min prestation? Det är som med träningsvärk, man anstränger sig, vilar och blir starkare.

Min gäst kommenterar min glömskhet.
-Det kan vara så att du slappnar av nu också.

Min man kommer med tips om hur man kan göra för att få lite respit när det drabbar.
-Vet du om man håller föredrag och det råkar bli tomt i huvudet, då kan man säga att ”nu kom lilla mörkret”. Då får man några sekunder på sig att hitta tråden igen. Gör man inte det så kan man säga att ”Oj, nu kom stora mörkret”. Då lämnar man det hela och går vidare på något annat.

-Bra tips!

  • Ja, då slappnar man av lite och då kommer kanske tankarna tillbaka.

I vilket fall effekten av glömskheten märker jag genom att jag reagerar starkare på omgivningen, blir mer impulsbenägen. Att hålla diet är svårare, ännu svårare att utveckla en ny. Ser jag en chokladbit eller något gott kan jag inte komma ihåg att jag kanske inte ska äta den. Jag får vänta med diethållandet. Jag ställer fram saker så att jag ska komma ihåg dem. Impulsen till det jag ska göra väcks ju av dem i stunden. Mobilen med dess påminnelser är jättebra!!!
I e-posten så är det som hamnar utanför skärmen glömt – på riktigt. Inte så att det ligger och skvalpar i bakhuvudet någonstans. Jag upptäcker mina mail ”på nytt”. Fast det tog inte lång tid innan jag faktiskt hade en igenkänningskänsla av dem. Inte som på mötet vi hade där jag delade ut tider och inte för mitt liv kunde begripa hur en av deltagaran redan kunde känna till dem. Att han hade fått dem två minuter tidigare hade jag totalt glömt”- på riktigt! Fast efter en stund så kom jag ihåg det också, som väl är.
Faktiskt är det även så att sådant som jag gjort på rutin, som var jag lägger nycklarna eller hänger väskan inte görs längre. Dvs omedvetna handlingsmönster och inrotade vanor sitter plötsligt löst.
Det kanske kan vara lite bra också att glömma. En del inrotade vanor och tankemönster kan vara bra att bli av med eller man kan säga att jag genom cytostatikans effekter får hjälp med att förändra dem – men, dra inte för stora växlar på det, alla som vill försvara nutidens medicin och dess metoder.

Rädsla, ångest och glömska – hönan och ägget och intelligens och kunskap

Efter den skrivna texten fick jag försöka formulera någon fråga utifrån det vi skulle grubbla över. Det fick bli de tankar som börjat komma till mig. Så något sade jag om

att rädsla och ångest kan orsaka glömska, troligen är det det som händer när man får en blackout på scen, eller tunghäfta när man pratar med sin chef eller någon person man ser upp till och gärna vill göra ett gott intryck på. Men glömskan i sig kan också ge ångest och rädsla, att vara rädd för att glömma något viktigt. Vad är man rädd för? Hur kan den känslan orsaka glömska?

att intelligens ofta är kopplat till ett gott minne. Vad menar vi egentligen med det? Varför gör vi den kopplingen? Vad är det då att vara kreativ?

att kunskap ofta räknas som något vi lärt in, kopierat och upprepat och att kunskap finns i böcker. Mina skolbetyg är i hög grad grundade på att jag kom ihåg. Jag kom ihåg namn och beskrivningarna av det de pekar på:, objekt, platser och händelser. Varför premieras det? Har det att göra med att vi kan minnas i block som vi sedan sätter samman i större och större sammanhang? Eller är det bara min minnesaktivitet som fungerar så?

Längre än så blev inte mitt inledande anförande, 1500 ord ca åtta minuter.

De nyfikna grubblarnas kommentarer och mitt fortsatt utvecklade grubblande

Jag missade att hitta en fråga om hur de gestaltande fomerna av tänkande och minnets roll kan se ut? Kanske på grund av att i ”min värld” så är alla former av tänkande gestaltande, det vill säga, det är en självklar förutsättning.

The Little and The Vast Darkness, about to remember and forget

2015 06 16, to be translated 20 words

flagga brittisk– or different ways to stress your memory

Annonser

En reaktion på ”Lilla och stora mörkret, om att minnas och att glömma – The Little and The Vast Darkness, about to remember and forget

  1. Ping: Intuition and how we organize information – Intuition och hur vi organiserar information | skepnader

Comment/Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s