Ironi och cynism – Irony and cynicism

6 800 ord (words) LIX 36, publ. 2013 08 26.
Utvecklat och översatt (extended and translated) 2015 januari (–y )

  • innehåll (content)
  • Irony and cynisism (eng.)
  • Den cyniska hållningen (the cynical attitude)
  • Ironi (irony)
  • Relationen mellan ironi och cynism (The relationship between irony and cynicism)
  • Något om översättningsarbetet (Some about the work with translating)

flagga svensk

[link back to Den cyniska hållningen]{#Den cyniska hållningen}

När begreppet bakom cynism en gång myntades var det som öknamn på den grekiske filosofen Diogenes. Diogenes som själv beskrev sig som ”en galen Sokrates” ägnade sig åt att göra gemensamma värdegrunder, moral och förhållningssätt synliga och uppenbara.  Han gjorde det på omedelbara och provocerande sätt genom att helt enkelt bryta mot dem, t.ex. så urinerade han och gjorde sina behov offentligt, öppet – som en hund. Sålunda fick han sitt öknamn ”cyon”, det grekiska ordet för hund och som är ursprunget till ordet cynism. För fullständighetens skull kan jag tillägga att pluralformen av ”cyon” är cynos”. Förmodligen var hans avsikt att öppna för debatt och diskussion om rådande underliggande värderingar och ideer.
Det får mig att tänka på verk av samtidskonstnärer av idag som Peter Johansson och Anna Odell. Ett par av deras verk har helt klart gjorda för att göra underliggande normer och attityder uppenbara och därmed öppna för diskussion.
Peter Johansson byggde en flotte med en liten röd dalastuga på och skickade iväg den att driva längs Dalälvens stränder. Genom det idylliska svenska landskap som av tidigare konstnärer under nationalromantikens lanserats som det ursvenskaste av svenska, Dalarna. Inhyrda skådespelare spelade berusade, synnerligen frispråkiga och synnerligen högljudda män som gav uttryck för rasistiska uppfattningar under flottens färd på den annars mycket lugna älven som är kantad av många fler befolkade röda hus och stugor.
Anna Odell iscensatte ett mycket utlevande onormalt uppträdande som påkallade så pass mycket uppmärksamhet att hon blev intagen akut till psykvård. Efterspelet gick så långt att hon blev dragen inför domstol och dömd.
Är det bland konstnärerna vi hittar våra dagars cyniker i ursprunglig grekisk mening?

Att ordet alls myntades och har överlevt fram till våra dagar betyder minst två saker.
Ett, att den moral och uppförandekod som Diogenes bröt mot var väl etablerad i det grekiska samhället eller kanske man ska säga, den grekiska kulturen.
Två, att de som gav öknamnet hade en position som var så pass inflytelserik att öknamnet gav gehör. Men även om ordet sedan dess har överlevt fram till våra dagar så har begreppet bakom det förändrats. (>>Länk till metaforiska förtätningar och metonymiska förskjutningar.)

Den cyniska hållningen

{#Den cyniska hållningen}
Vad står cynism för idag? Jag förknippar den först och främst med en livshållning, ett särskilt sätt att se och förstå världen på och som innebär att det är lätt att säga om någon eller att kalla sig själv för cyniker. Men jag vill vara uppmärksam på skillnaden mellan attityden och personen som så att säga bär den. En individ kan alltid förändra sin attityd eller sitt förhållningssätt. En attityd behöver dessutom varken fästas till person eller grupp – även om det förstås bara är individer som kan utveckla, urskilja och ge dem uttryck. Det är helt enkelt bara en beskrivning av en attityd eller ett förhållningssätt. Jag vill undvika att etikettera människor som cyniker som om cynism vore en egenskap – det tror jag helt enkelt inte att det är.

Ett cyniskt förhållningssätt förknippar jag idag inte nödvändigtvis med att ifrågasätta given moral eller gemensamma värdegrunder som på Diogenes tid, tvärtom. Det som slår mig är att människor som hävdar sig själva att vara cyniker, har en tendens att betrakta sig som realister och att deras uppfattning, förstås, är baserad på den oförblommerade verkligheten. Det handlar inte om att ha ett cyniskt förhållningssätt, som ett förhållningssätt av flera. I cynikerns värld finns det bara ett förhållningssätt – det egna.  För mig är det dock ett tecken på bristande insikt om människans begränsade förmåga att uppfatta ”världen” i en absolut och sann mening och värdegrundernas, de olika förhållningssättens roll, i formandet av uppfattningen av den. I rättvisans namn ska jag tillägga att det inte bara är cynikern som anser sig känna sanningen eller att ha den enda riktiga uppfattningen om världen.
Ett cyniskt förhållningssätt förknippar jag också med att upprätthålla väldigt negativa antaganden om människors motiv och drivkrafter. Den cyniske håller verkligen de allra mörkaste vrårna i den mänskliga själen för att vara Sanningen, misstänksam mot välgörenhet, redo att ana dolda och solkiga motiv bakom varje god handling och leende. De som tror annat är bara naiva. I cynikerns värld är det rent sakligt så och inget att diskutera.
I cynikerns image ingår också att inte tveka att säga och agera på dessa obehagliga fakta eller Sanningar. Ju mer provocerande, desto sannare. Och jämsides sanningssägandet i saklig ton följer ett anspråk på att de grundas på balanserade och objektiva uppfattningar, opartiska och fria från värderingar. Är det något cynikern inte är – så är det rolig. Om inte av misstag, för en cynisk kommentar kan uppfattas som ironi.

Finns det någon rest kvar av det ursprungliga grekiska begreppet i dagens cyniska attityder? Att vara en obekväm sanningssägare genom att visa på saklighet är nog det närmaste dagens cyniker kommer. Däremot när det gäller att ifrågasätta gemensamma värdegrunder, moral och uppförande genom att bryta mot dem så har det förändrats. Nog är det ett brott mot ”god ton” som kallas cyniskt när någon, tex skrupelfritt utnyttjar en utsatt människas situation för egen vinnings skull. Att inte sträva efter fred på jorden eller inte tro på människors inre godhet. Men det handlar inte om att öppna för debatt eller att anlägga ett annat synsätt. Det handlar mer om att anpassa sig, acceptera och utnyttja.

De negativa antagandena om människors motiv och drifter och att “redan veta” vilka konsekvenser och vilken påverkan de egna och andras handlingar kommer att ha och motiven bakom, bäddar inte för att se verkligheten i ett sakligt perspektiv. Istället blir det förutsägelser om framtiden. Cynikern blir en spåtant som säger sig kunna förutse framtiden och förväxlar den med ”den krassa verkligheten”. Han eller hon blandar ihop sina antaganden om framtiden med den ”sakliga” situation han eller hon befinner sig i just nu.

Cynikern är så att säga, fast i sin egen ide av verkligheten. En ide som inkluderar både gamla erfarenheter från gångna tider och antaganden om framtiden. På så sätt tappar cynikern förmågan att se, höra och förstå vad som pågår i samhället precis nu, t.ex. om de gemensamma värdegrunderna är i förändring eller inte. De pågående händelserna ses genom cynikerns lins av tidigare erfarenheter och förutfattade meningar och anspråket på att vara en saklig realist, det som definierar den cyniska attityden, går förlorad. Förmågan att se och höra verkligheten i saklig mening försvann tillsammans med de gjorda antagandena.
Vi är alla fast i våra ideer av världen, det är inget unikt med det, anledningarna till att vi biter oss fast i vissa favoritideer däremot, varierar. Orsaken till att inte vilja öppna ögonen på nytt inför verkligheten kan tex vara att man blivit besviken tidigare och tappat hoppet. Men då kanske man är desillusionerad, inte cynisk?

Jag förknippar också den cyniska hållningen med passivitet och kriticism, en observerande, känslomässigt oengagerad hållning som påminner om forskarens professionella hållning.

Ironi

Det finns en länk från en cynisk livshållning till ironin som ligger i att de båda anspelar på en outsagd värdegrund och sakligheten. Till exempel när en far påpekar för sin dotter, efter att hon har lekt i sanden, att hon har missat att smutsa ner den sista rena fläcken på sina kläder – så är han saklig. Om hans påpekande är ironiskt beror på om han anspelar på den outtalade värdegrunden om att man bör hålla sina kläder rena. Om dottern förstår det som en ironi beror bara på om hon har hunnit lära sig att hon bör hålla sina kläder rena. I annat fall blir hon troligen bara förvirrad, särskilt om pappans påpekande sägs med ett ”ironiskt” tonfall, eftersom tonfallet inte stämmer med det sakliga påpekandet. Det blir oklart vad han egentligen vill och menar.
Dotterns uppförande, om hon är medveten om att hon bryter mot hur hon bör uppföra sig, är cyniskt i ursprunglig grekisk mening. Att barn på pin kiv, för att utmana regler och gränser, bryter mot dem är knappast något nytt. Se där, det kanske kan ses som en rest av Diogenes cynism.
En annan sak som ironin har gemensamt med cynismen är den kritiska, observerande hållningen, men den är inte nödvändigtvis passiv eller känslomässigt oengagerad även om den ofta är distanserad.

Det finns en stor skillnad mellan hur ordet ironi och ironisk används jämfört med orden cynism och cyniker. Om cynism förknippas med en särskild attityd som knyts till en individ så är ironin starkare knuten till själva uttryckets form. Det är inte en livshållning som bärs upp av en människa i ur och skur. Om en människa är ironisk jämfört med om man kallar någon cynisk, så är den som är ironisk bara ironisk just då, i den situationen. Jag har knappt hört att någon kallas ”ironiker” men om någon skulle kallas så skulle jag inte förknippa det med hans eller hennes livshållning utan på hans eller hennes vana att uttrycka sig genom ironin. Ironin syftar inte på en livshållning.

Ironin är ofta saklig och eller negerande. Genom ironin kan samhörighet uttryckas, som när sköterskan ber mig säga mitt personnummer och hon kommenterar det med ”den frågan får du väl sällan?” – vi vet båda att det är tvärtom. Frågan är negerande och anspelar på det vi båda känner till.
Men ironin är nog oftast elak och används för att utesluta och förolämpa utan att behöva säga elakheten ”rent ut” som i ”du har väl aldrig sett en banan?” eller som i Bagheeras kommentar till Baloo i Djungelboken om Mowgli ”Säg mig, när du har knockat honom, hur tror du att han ska minnas vad du har lärt honom?” Den kan användas till fega attacker. Ett sätt att sticka och skada utan att visa sig. I tider och i samhällen med förtryck används ironin av de förtryckta som ett sätt att kunna kritisera och ifrågasätta den rådande makten utan att exponera sig.
Ironin kan användas för att uttrycka olika grupptillhörighet t.ex genom att ironisera över ett visst uppförande, som tillhör eller inte tillhör gruppens norm. Den ironiska kommentaren kan både utesluta och innesluta personen som den riktar sig till. Med ironins hjälp kan agnarna skiljas från vetet.
Om ironi och saklighet alltid går hand i hand- vet jag inte – det får jag fundera mer på.

Med en saklig ironisk kommentar kan outtalade värderingar och ideer lyftas fram och genom själva sakligheten ge en ”tankeställare” så att de kommer i ett nytt ljus. Även om det anspelar och bygger på gemensamma värdegrunder så kan själva formen tillsammans med det sakliga innebära ett ifrågasättande som bryter mot gängse bild av verkligheten/värderingsgrunden. För att nå fram till den som lyssnar så är förstås själva formuleringen viktig och sist men inte minst, dess timing, för hur det ska mottas. Där, kanske att det finns en länk igen till cynism i ursprunglig grekisk mening.

Det plötsliga, oväntade och träffande i den ironiska kommentaren är också det som gör att den, till skillnad mot cynismen, ofta blir rolig. Det blir slapstick av det… Nu känner jag ett plötsligt behov av att läsa om Henri Bergsons ”Skrattet: en undersökning av komikens väsen” (1900). Jag kommer också att tänka på Sören Kierkegaards ”antingen eller”(1843), där det etiska respektive det estetiska förhållningssättet undersöks genom två personskildringar. Det etiska – värdegrunden och den estetiska – det sätt som värdegrunden uttrycks på (ironin). När jag ändå håller på, kolla upp Komikens estetik i serieteckningen (“The Aesthetics of Comics”) av David Carrier. >> länk till David Carriers ”The Aesthetics of Comics”
Det finns mycket mer att upptäcka om ironin …

Relationen mellan ironi och cynism

Det verkar helt klart vara så att det ironin och cynismen har gemensamt är outtalade gemensamma värdegrunder. Fast det är klart, i ett cyniskt uttalande kan nog värdegrunderna vara mer eller mindre uttalade, t.ex. i uttrycket ”det är lönsamt med krig”. Värdegrunden, strävan efter ekonomisk vinning för ”någon” part, är väl rätt uppenbar.
Ordet eller uttrycket värdegrund fångar inte det jag egentligen är ute efter särskilt väl. Det träffar lite snett. För att fördjupa sig och utvidga funderingarna så har prof.em. Gunnar Olsson och prof.em. José Ramírez utvecklat ett närliggande mer passande begrepp för att förstå ironin och cynism som redskap för tanke och språk som går under namnet ”förgivettagande”. Jag kan tillägga att jag misstänker att toposbegreppet också kan kasta en del ljus över det.

En annan sak som är intressant, är att en hel generation plötsligt börjar använda ironin som uttrycksmedel under 1960-talet. Den ironiska generationen föds. Det bör ha med samhället i stort att göra. Att studentrevolterna som spred sig över både väst- och arabvärlden 1968 infaller under den här tiden kan man fundera (grubbla) över. Det var en revolt mot ”gamla” värderingar, för ett nyare modernare förhållningssätt, det jämställda, det demokratiska, det fredliga – det intellektuella. De unga tog sig ton. Det är i alla fall, så som jag kommer ihåg det. Filosofer som Sartre, Husserl, Russel, Nietzsche och Heidegger var i ropet – dock inte i Sverige. I Sverige ansågs filosofer ägna sig åt meningslösheter. Respekterade intellektuella ägnade sig åt verkligheten och verkliga problem – ingenjören stod högt i kurs.
Kanske är det under den här tiden, under 1960- och 70-talet som ”det vetenskapliga, objektiva, distanserade, känslomässigt oengagerade förhållningsättet utvecklas till norm i vårt svenska samhälle. Som uppväxande barn och tonåring under de här årtiondena minns jag hur viktigt det var att vara ”realistisk”, hur det mätbara och påtagliga var det enda som räknades som ”verkligt”. Hur svårt ämnen om socialt samspel, konst, etik, estetik, skönhet, humaniora, filosofi etc.. hade att ens formuleras, än mindre diskuteras, det var inte ”comme il faut”. Jag, som tonåring med intresse för filosofi och människans förmåga att skapa ideer och förklaringsmodeller, med intresse för hur det visuella påverkar oss och hur vi uttrycker oss, växte i princip upp i ett vacuum. Lyckligtvis var min mor konstnär. Men, även om det var en tröst så fick det mig att känna mig som om jag tillhörde en utrotningshotad art eftersom det jag intresserade mig för negligerades och förlöjligades tillsammans med mig som icke existerande då de varken gick att mäta eller ta på. Då de inte heller gav några mätbara påtagliga resultat som mat på bordet eller producerade något direkt påtagligt som man kunde ha nytta av, så kom de absolut att hamna i kategorin oviktigt. Det avfärdades som känslor och ett område för godtyckligt tyckande som inte leder någon vart. Det var en speciell slags ”nyttans realism” som låg som ett tjockt filter över samhällsdebatt, media och politik. Det påverkade våra utbildningar, vårt språk och även vårt tänkande. Och, det var INTE roligt, inte ens ironierna. Tv-kanalerna (den enda, som senare blev två under 1970-talet) nyhets- och debattprogram var fyllda med mycket allvarliga skäggförsedda, piprökande män – bilden av ”den intellektuelle” barnprogrammen bestod av ”socialrealism” som t.ex. ”Pelle i förorten med sin ensamstående mamma”. Fortfarande så sent som på 2000-talet möter jag herrar från den här generationen som inte kan förena tänkvärda tankar med humor och glamour. Det måste vara tungt, allvarligt och humorbefriat för att vara ”seriöst”. Min uppfattning är dock att allvarliga filosofer inte har förmågan att skapa livsfilosofier för lyckliga människor i ett lyckligt samhälle.

Kanske är det så att ironin blev den estetiska uttrycksformen för just denna ”nyttans realism” och att den ironiska generationen är ett uttryck för att ”nyttans realism” blev norm? Just ironin kanske passar att uttrycka det cyniska och realistiska väldigt bra genom sin saklighet. Men samtidigt vill jag inte knyta ironin till något bestämt förhållningssätt.
Det ironiska uttrycket är kanske en mer allmängiltig strategi under utvecklingen av nya normer, vilka de än är? I spänning mot ”det gamla” vedertagna. Då blir ironin tecknet på framväxten av något nytt. Normförändringen under 1960- och 1970-talen kan ju inte vara första gången i historien som en normförändring inneburit att gamla invanda värderingar ifrågasätts. (Det är väl så en normförändring definieras?)

Om förspelet till den här hållningen har bäddats av bl.a. Ingemar Hedenius kritik av religionen i hans text ”Tro och vetandet” som kom ut 1949 undrar jag över och om, i så fall, hur? Att hans text uttryckte något många tänkte och kände vid den här tiden bekräftar den genklang den gav då, och hur den ekar ända in i vår tid visar PC Jersild på, i sin kommentar om den i DN 2002 11 09.

”Skriften var en polemik mot de teologiska fakulteterna och Svenska kyrkan och blev ett framgångsrikt angrepp på detta totalitära bygge; teologerna fick huka bakom bokhyllorna i decennier efteråt. Det blev heller inte riktigt rumsrent i intellektuella kretsar att kalla sig kristen. Hedenius menade att rationalismen gjorde det omöjligt att tro på Gud med hedern i behåll.”

>>länk till artikeln ”bör man skilja på tro och vetande”

Jag använde ironin väldigt mycket som tonåring. Det var först i början på 1980-talet när någon sade ”jag tycker faktiskt inte att det är roligt” som jag började tänka till över mitt språkbruk. Efter det började det växa fram en insikt hos mig om ironins baksida som gjorde att jag tog mer och mer avstånd från att använda den. Det fega, oengagerade och fördomsfulla. Oförmöget att uttrycka nya lösningar. Fegt genom att gömma värderingar bakom saklighet och hävda det som fakta, oengagerat genom att liv, känslor och värdighet offras för ett billigt skratt, fördomsfullt befäster den gemensamma värdegrunder genom att spela på viljan att höra samman eller viljan att utesluta, oförmöget att uttrycka olikheter som värdefulla.  Nåväl, hur ironin används beror syvende och sist på den som talar och lyssnar.

Det har skett normförändringar sedan 1960- och 1970-talet. Ironins roll i den skulle vara intressant att undersöka närmare. Men personligen använder jag den betydligt mer sällan och om, så försöker jag nog ha en viss urskiljning. Fast jag kan vara en riktig retsticka och då slinker de ur innan jag hinner hejda mig. Det är klart, >>ståuppkomedi>> har blivit väldigt populärt och är det fortfarande, och i de monologerna används ofta ironi.
Normförändringen som skett och fortfarande sker visar sig genom media. I början på 1990-talet började frågor som varit fullkomligt marginaliserade att dyka upp, frågor om moral och etik och under 2000-talet har även frågor om religion och filosofi blivit intressanta nog att ha egna programserier. När jag söker på nätet om 1960-talets filosofi kommer boken ”Tillsammans: politik, filosofi och estetik på 1960- och 1970-talen” upp av docent Anders Burman och professor Lena Lennerhed, tjugo texter om idéhistoria. (Lena Lennerhed och Anders Burman är båda verksamma på Södertörns högskola i idehistoria.)  Kanske att det står något om ironins roll i den?
Det behöver nog undersökas närmare innan jag skriver något mer. Att sedan sakligheten och ide´n om att kunna vara fri från värderingar, den objektiva hållningen, har urartat så som den har här i västvärlden är en annan historia.

Marica

Något om översättningsarbetet

Orden saklighet och gemensam värdegrund är två ord jag flitigt använde när jag skrev det första utkastet. I översättningen till engelska blir det uppenbart att synonymer till dem saknas, vilket är intressant i sig. De mest lika jag hittade var fraserna ”matter-of-fact” och ”common ground of values”. Men om jag skulle översätta de fraserna tillbaka till svenska skulle de kunna bli ”substans av fakta” och ”vanliga värderingar”, d.v.s. inte riktigt vad jag tänkte mig. Att det inte så att säga går att översätta med samma betydelse och att fraserna inte fungerar i meningarna på samma sätt innebär att jag måste skriva om och – det mest givande – tänka om. (Det är en av anledningarna till att jag är lite skeptisk till automatiska översättningar.)
Jag tror inte att jag hade kommit att tänka på några av vår tids konstnärer som vårt samhälles Diogenens om det inte vore för det arbetet. Fler ord och ibland meningsbyggnader har varit knöliga att använda och översätta. Ibland är det lättare att uttrycka tanken och iden på engelska ibland på svenska.
Det skulle gå att skriva mycket mer om vad själva översättningsarbetet har betytt för att nyansera och fördjupa texten och mina tankar.

flagga brittiskFNG – Irony and cynicism 2013 08 26

(utvidgad och översatt / extended an translated 2015 januari -y)

 

Content

  • The cynical attitude
  • Irony
  • The relationship between irony and cynicism
  • Some about the work with translating

When the concept behind cynicism once upon a time was coined, it was as a nickname for the Greek philosopher Diogenes, who also referred to himself as a “Sokrates gone mad”. Diogenes questioned the given moral and common grounds of value in immediate and provoking ways. He did so by simply violating them badly enough, for instance he urinated and made his needs in public, in the open – like a dog and hence he got the nickname “cyon” the Greek word for dog which is the original word for cynicism. For the record, cyon in plural is “cynos”. By violating common moral and manners he displayed them, made them obvious and evident, open for debate, which probably was his intention.

It makes me think of two particular pieces of contemporary arts made of the artists Peter Johansson and Anna Odell. They are clearly made to make underlying norms and common values obvious by provoking and thereby open for discussion.
Peter Johansson built a raft with a small red cottage and a Swedish flag on it, typical for the landscape “Dalarna” and sent it away to drift along the shores of the river Dalälven through the idyllic Swedish landscape which from earlier artists has been launched as the most Swedish of the Swedish. Hired actors played drunk, extremely loud men who expressed their racialist opinions during the rafts journey on the very calm river, passing all the a bit larger populated red cottages with Swedish flags on its journey.
Anna Odell staged a very outliving abnormal behavior to such an extent that she was acutely taken in to the hospital and to mental healthcare. The legal consequences lead to a case in court and she was condemned.
Is it among the artists of today we find Diogenes followers, the cynics, in the original Greek meaning?

That the word at all was coined and have survived til today means at least two things. One, that the moral and manners he violated was established in Greek society and two, that the nicknamers had an influential position.  But the concept behind it, on the other hand, has changed over time. (>>Link to metaphorical condensations and metonymic transitions.)

The cynical attitude

What does cynicism stand for today? Foremost I associate cynicism with a special attitude, a certain way to view upon and understand the world which easily leads to talk about people with that attitude as being cynic.  Therefore I try to be aware of the difference between labeling someone as “a cynic” or talking about having “a cynical attitude”. A person can always change his or her attitude. An attitude does not necessarily attach to neither a person nor a group- even if it obviously only can be developed, distinguished or be expressed by individuals. It is simply a description of an attitude. I try not to label persons as cynical as if cynicism were a human trait – which I simply do not believe it is.

I do not regard cynical attitudes today necessarily to be about questioning given moral stands or common grounds of value as it did when Diogenes lived, on the contrary. What strikes me regarding persons who claim themselves being cynical is, well let me first say, they tend to consider themselves to be realists and their opinion is of course based on reality. It is not about cynicism as a point of view, as one of many, no, in the cynic’s world there is only one point of view – the own. To be fair it is not only cynics who claim themselves to hold the truth or the right perception of the world.
A cynical attitude I also associate to comprise very negative assumptions about people’s motives and strives. The cynic really hold the darkest corners of the human souls as “the truth”, suspicious to charity, ready to suspect lurky and sorted motives behind good deeds and smiling faces and everyone who do not believe it is so, is simply naïve. This is stated as a “matter- of- fact” out of the cynic’s world.

Part of the cynic’s image is also not hesitating to tell and act upon these uncomfortable “truths”. The grade of provocation confirms the truth behind.  And along with this truth telling in a “matter-of- fact” manner comes a claim to be devoid of value judgments, being impartial, unbiased and objective in opinions expressed and actions taken. If there is something which the cynic is not- is funny. Unless by mistake, since a cynical remark can be perceived as irony.

Is there anything left of the original Greek meaning of the word? Being an uncomfortable truthteller by referring to “matter-of-facts” is as close as you get I guess. But when it comes to questioning common values, morals or behavior by breaking, violating or offending them there has been some changes in the meaning. Sure a violation to “good moral” is called cynical when someone, for instance, without scruples exploit a persons exposed position for profit. But it is no more about opening for debate or questioning, or to bring another view on “the matter”. It is rather about adapting, accepting and using common underlying idea, in this example, about “good business”.

The negative assumptions about peoples motives and strives, to “already know” what consequences and impact their own and others actions and doings will have and the motives behind, is not a mental foundation for the ability to perceive ongoing present as “matter-of-facts” instead it leads to prophecies about the future. The cynic becomes a fortune-teller who mix up the assumptions about the future with the situation at hand as a “matter-of-fact”.

The cynic is so to say, stuck in his or hers “own idea about the reality” which includes both old experiences from the past and assumptions about the future. The ongoing stream of events are seen through the cynics lens of experiences made and prejudices and the claim to be a realist, to see, hear and understand what is going on right now in society, is lost. The ability to see and hear reality as “matter-of-facts” vanished together with prejudices and made assumptions.

We are all stuck in our ideas about the world, the reality, there is nothing unique about that, the reasons why we favor some of the ideas, varies though. The reason for not wanting to open the eyes anew for reality varies along with them. It might be because of lost hope or earlier experiences of disappointment. But then you might be disillusioned, not cynical?

The cynic attitude I also associate with being a passive and critical observer, emotionally detached. It reminds me of the researchers’ professional approach.

Irony

There is a connection between the cynic attitude and irony in the way they both allude to an unspoken ground of value and use a “matter-of-fact” manner. For example, when a father point out for his daughter, after her playing in the sand, that she has missed the last clean spot on her clothes – it is a way to see it as a “matter-of-fact”. Weather his statement is ironic or not depends on if he is alluding to the unspoken ground of value; that you should keep your clothes clean. If the daughter understands the irony depends on if she has learned this “rule” or not. Otherwise she will probably simply just be confused, especially if the father is pointing it out with a tone of irony in his voice, since the tone in the voice and what is actually said does not speak the same language, it all becomes very unclear of what he really means.
The daughter’s behavior, if she is aware of breaking a convention, is cynical in an original Greek meaning. That children, just in spite, challenges rules and boundaries in behavior conventions is hardly news. So there, maybe it is some leftovers from Diogenes cynicism.
Something else that I think that ironic remarks has in common with the cynical attitude is the critical, observing attitude but on the contrary to the cynic attitude it is not necessarily passive or emotionally detached even though a kind of distance often is uphold.

There is a big difference between how the word irony and ironic is used compared to the word cynicism and a cynic. If cynicism is associated with a particular attitude attached to an individual the concept irony is more strongly attached to the form of the expression, the aesthetics. Irony is not an attitude worn in rain and shine by a person. If a person is ironic compared to one called cynic, the person is only ironic in that particular situation at that time. I have hardly heard anyone being called “an ironicer” but if I would, I would not associate it to a firm attitude but to the person’s habit to express him- or herself through irony. Irony does not refer to an attitude.

Irony is often a statement of “matter-of-fact” and negated. Kinship, a sense of belonging together, can be expressed through irony, as when the nurse asks me to tell her my personalnumber and following it up with the remark “That question you are seldom asked, is it not?” – we both know that it is just the opposite. I have had to repeat my personalnumber countless times.
But irony is often mean and used to exclude and insult without being directly rude as in “I guess you have never seen a banana?” or Bagheeras comment on Baloos behavior in “The Jungle Book”, “Well, say me, when you have knocked him out, how do you think he will remember what you taught him?”. The alluding and the negating sentence makes it possible. It can be cowardly used to personal attacks, hiding behind its form and the unspoken norms, values or experiences. It is a way to cause harm and damage without showing oneself. In times and societies of suppression irony is a way for the oppressed to criticize and question the oppressive power in a safer way.
Irony can be used to express belongings to different groups by being ironic over for instance a certain behavior that belong or does not belong to the norm of the group. The ironic remark can both include and exclude the person or group targeted. With help of irony you sift the wheat from the chaff.
If the ironic remark always is “a-matter-of-fact” statement I am not sure of – it needs more consideration.

But through an ironic “matter-of-fact” statement, unspoken values and ideas can be visible and pregnant to such an extent that they all maybe seen in a new light, as in a flash lightning. Even if it alludes to and builds on common grounds of value or experiences, so can the aesthetic form itself together with the “matter-of-fact” attitude lead to questioning the norm and the established view it builds on. To reach the listener it is of course important how it is formulated and last but not least, the timing. There, maybe that is another remnant from the Greek original meaning of cynicism?

The sudden, unexpected and accurate in the ironic remark is also what makes it, in difference to the cynic remark, funny. It becomes slapstick … Now a sudden urge to reread Henri Bergson´s “The Laughter: An essay on the Meaning of the Comic” (1900) comes over me. Sören Kierkegaards “Either –not” (1843) also comes to my mind, where the ethical respectively the aesthetical attitude are investigated in the portrayals of two characters. The ethical – the ground of values and the aesthetical – the way the ground of values are expressed (irony).
And while I am at it, check out “The Aesthetics of Comics” by David Carrier. >> link to David Carriers ”The Aesthetics of Comics”

The relationship between irony and cynicism

Clearly cynicism and irony has the dependence of unspoken ground of values in common. But, after considering it, in a cynic remark the grounds of value can be more or less explicit, for instance in a remark like “war is profitable”. The ground of value, in the strive for economic gain for “some” part, is pretty obvious.
The phrase “common ground of values” does not really hit my target”. Wanting to go deeper into the significance around what I try to pick up through that phrase, a close lying and more suitable concept has been developed by prof. em. Gunnar Olsson and prof.em. José L. Ramírez to understand irony and cynicism as tools for the mind when thinking and using the language. The concept behind the word which in Swedish is “förgivettagande” can be translated into the English phrase “taking for granted”. I might add that I suspect that another illuminating concept to investigate is “topos”. (>>Link to …)

Another matter of interest is that a whole generation suddenly starts to use irony as a mean to express themselves during 1960s, the ironic generation is born. It should have something to do with society at large. The fact that students riots spread in the western- as well as in the Arabworld in 1968 makes me wonder. It was a protest against “old” values and norms on behalf of a new more modern approach, an equal, democratic, peaceful – and intellectual approach. The young spoke up. Anyway, that is how I remember it. Philosophers like Sartre, Husserl, Nietzche and Heidegger was up to date – but in Sweden. In Sweden the philosopher’s quest was regarded futile. Respected intellectuals dealt with reality and real problems, the engineer was highly regarded.

Maybe it is during this period of time, the decades of 1960 and 1970, the scientific, objective, distant and emotionally detached attitude is developed into a norm in our Swedish society? Growing up as child and teenager during this time I remember how important it was to be “realistic”, how the measureable and tangible was the only counted for as “real”. Subject like, social interaction, art, aesthetics, ethics, beauty, the humanities, philosophy etc… could hardly be formulated and certainly not discussed, it was not “comme il faut”. As a teenager with interest in philosophy and man’s ability to create ideas and explanation models, and an interest in how the visual makes an impact on us and how we express ourselves, grew practically up in a vacuum. Luckily my mother was an artist. Still, even if it was a comfort it made me feel like I belonged to a specie facing extinction because my interests was neglected and ridiculed in the rest of society along with me as non-existent since they could not be measured nor being grasped in a tangible way. And as they did not give any direct and obvious results as food on the table or any other useful product possible to see and touch, they definitely ended up in the category unimportant. It was rejected as feelings and as an area of arbitrary opinions which does not lead anywhere. It was a special kind of “useful realism” or “realism of utility” which lay as a thick filter over the public debate, media and politics. It had an impact on our educations, our language and even our thinking. And, it was NOT funny, not even the ironies. The TV-channels (the only one, who later during the 1970 became two) news- and debates was filled with very serious, bearded, pipe smoking men – depicting “the intellectual” and for children it was “socialrealism” like “Pelle in the suburb with his single mom”. Still, as late as in the 2000 century I meet men from this generation who cannot combine thoughts of significance with humor and glamour. It has to be heavy, grave and lacking humor to be considered as serious thought of significance. In my opinion grave philosophers do not have the ability to create a philosophy for happiness suitable for a happy or good society.

Maybe the irony became the aesthetic expression for this ”utilitarian realism” and the ironic generation is the proof of that the ”utilitarian realism” became norm? The irony in particular might be the most suitable way to express the cynical and the realistic attitude well because of its “matter-of-fact” form and manner. At the same time, I do not want to tie irony to any specific attitude.
The ironic expression may be more of a general strategy during the development of new norms. The change in norms during the 1960- and 1970 cannot be the first time in history when a change of norms questions the old well rooted values. (That is the very definition of a change?)

If the foreplay to this approach has been prepared by among others, Ingemar Hedenius critique of the religion in his text ”Tro och vetande” which was published 1949, I wonder. The title does not translate well in English (which is of significance). But more or less it can be translated to ”Belief and knowing”. If his text had a significant impact, then how? His text did express something felt and thought by many at this time. The response it had and the echo it has given shows that. PC Jersild among many shows it in his comment in DN as late as 2002 11 09, more than fifty years later.

“The text was a polemic to the theological faculties and the Swedish church and became a successful attack on this totalitarian build; the theologian had to crouch behind the bookshelves for decades afterwards. It also did not became on the level among intellectuals to call yourself a Christian. According to Hedenius rationalism it was impossible to believe in God with your honor intact.”
>>link to the article, only in swedish ”bör man skilja på tro och vetande”

I used irony a lot as a teenager. It was first in the beginning of the 1980s when someone responded “actually, I do not think it is funny” I started to reconsider how I use my language. From then on an insight started to grow about the backside of irony which made me reject it more and more. The cowardice, detachment and prejudices. Incapable of expressing new solutions, Cowardly hiding biased values behind statements as “matter-of-facts”, detached sacrificing lives, feelings and dignity for cheap laughs, consolidating the biased in the common grounds of value by playing on the wish for belonging or the wish to exclude, incapable of expressing the differences as treasures. Anyway, how irony is used is in the end up to the ones talking and listening.

There has been a change in the norms (the common grounds of value) since 1960- and 1970s. It would be interesting to explore the part of the irony in that change further. Personally I use it significantly more seldom, and if, I try to have some discernment. Though – I am a real tease, and now and then nastiness’s slips through my lips quicker than a fly for a fly-flap. Then of course, stand-up-comedy has been very popular since then and in the comedians monologues irony is often used.

The changes in norms that has taken place and still are, show in media. In the beginning of 1990 questions which til then had been completely marginalized started to show up, questions about moral and ethics and during 2000, questions about religion and philosophy has become interesting enough to deserve series of programs of their own. While searching the net about the philosophy during 1960, the book “Tillsammans: politik, filosofi och estetikpå 1960- och 1970-talen” comes up (translates “Together: Politics, philosophy and aesthetics during the1960s and 1970s”) written by docent Anders Burman and professor Lena Lennerhed, twenty texts about history of ideas. . (Lena Lennerhed AND Anders Burman are both working at Södertörn university, Sweden. Maybe there is something about the ironic expression and its part in it?
This needs more investigation before I write anything more.

And – how the idea of “the-matter-of- fact”, the idea to be able to stand free from values and unbiased in opinions, the objective attitude, degenerate to such an extent in the western world is another story.

Marica

Some about the work with the translation

The Swedish words “saklighet” and ”gemensam värdegrund” are words I used frequently in my first draft. When translating into English I could not find fitting synonyms and it is obvious that they are lacking. Which is an interesting fact in itself. The best I could find was the resembling “matter-of-fact” and “common ground of values”. If I would translate them back to Swedish they could turn into “substance-of-fact” and “ordinary opinions”. The difficulty to find the same meaning and that the phrases does not work the same way in the sentences means that I have to rewrite and – most rewardingly – rethink. (One reason to be skeptical to automatized translations.)
I do not think I would have come to think of some of our contemporary artists as our society´s Diogenes if it was not for that work. More of the words and sentences has been hard to use. Sometimes it is easier to express a thought and idea more precise and accurate in English sometimes in Swedish. There is so much more to say about how the translation helps to modulate and deepen the text and my thoughts.

Annonser

En reaktion på ”Ironi och cynism – Irony and cynicism

  1. Ping: Hur relaterar formell logik till metonymiska förskjutningar och metaforiska förtätningar? – How does formal logic relate to metonymic transitions and metaforic condendsations? | skepnader

Comment/Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s