Kort om arbetspolitik och sparande – Short about labour-market policy and saving

1 345 ord/ words (Scroll down for english version.)  m / 19/12/2014

flagga svenskRegeringen (2006-2014) arbetar för att stötta och utveckla företagandet och sparar genom att dra ner på statens utgifter för utbildning, hälso- och sjukvård, social omsorg och kultur.
Företagen strävar efter att minimera arbetskraften per producerad tjänst och vara.
På så sätt menar regeringen att fler arbetstillfällen skapas och arbetslösheten minskar.

Företagen är beroende av en köpstark marknad. Det vill säga att många har mycket pengar att köpa deras tjänster och produkter för. Ju fler vi är som bidrar med pengar desto starkare och större blir den. Spelar det någon roll var pengarna kommer ifrån? Räknas pengar från statliga anslag till kulturarbetare, bidragstagare och anställda inom välfärdssektorn: utbildning, hälso- och sjukvård, social omsorg?
Marknaden är i slutänden de egna anställda, andra företag och deras anställda. Blir den köpstark nog i tider av sparande?
Den rådande samhälleliga uppfattningen är att alla ska arbeta som anställd eller företagare? Trots att jag trodde att det var allmänt känt att vårt rådande ekonomiska system förutsätter en viss procent arbetslöshet för att balansera.

Företag utvecklar olika metoder för att sälja produkter även till de som inte har råd.
Det finns de som lånar till konsumtion (spenderarna)– för vem kan stå emot en bra försäljare som gör ett bra arbete.Bank och sparare (långivare) vill gärna låna ut för att öka sin egen potentiella köpkraft. Den är potentiell för de använder den inte, de lånar ju ut den så att någon annan kan använda den – som väl är för våra företag. Vem skulle annars köpa deras varor och tjänster och betala lönerna till de som arbetar?
Dessutom betalar låntagarna (spenderarna) med extra köpkraft till spararna så att spararna (långivarna) ökar sin potentiella köpkraft utan att använda den. Istället, som sagt, lånas den ut. Det är alltså låntagarna (spenderarna) som skapar den köpstarka marknaden.

Så får företagen sin köpstarka marknad och banken och spararna (långivarna) går med vinst.

Vi kan alla följa det i de ekonomiska nyheterna. Först en rapport om privathushållens skuldsättning och därefter en rapport om bankernas rekordvinster.

När konsumenten (spenderaren i form av företagare, anställd eller någon som helt enkelt bara är ställd utanför penningflödet) inte längre kan betala sina lån får han eller hon skamsen be om nåd hos de som tjänar på deras skuldsättning, banken och spararna (långivarna). Det kan vi se i program som lyxfällan, där de obetänksamma slösarna får en uppsträckning samtidigt som de får hjälp att komma ur sin ekonomiska knipa. Egentligen tycker jag nog att programmet skulle heta skuldfällan men det ger kanske inte riktigt rätt känsla. Det verkar vara viktigt att förmedla att den där soffan, bilen eller maten är oförtjänt lyx – för dig, din fattiga stackare som borde veta bättre. Det där är bara för de som ”har råd”!

Men oavsett de moraliska uppfattningarna, som verkligen dominerar förhållningssätten till pengar, arbete och sparande, tjänar egentligen banker och sparare på att kräva ränta på utlånade pengar? Vem tjänar på att räntorna och skulderna blir så stora att de lamslår i princip allt, både privatpersoner som ska stå för den köpstarka marknaden, och företagen som står för varor och tjänster samt lönerna till de som utgör den köpstarka marknaden? Är mer sparande och åtstramningar från regeringen verkligen rätt taktik för att komma ur de ekonomiska kriser som kommit allt tätare?

Undrar Marica, år 2011

Nu fyra år senare, 2015, går det att konstatera att åtgärder inom penningsektorn har gjorts och görs för att reglera den finansiella marknaden, men Grekland, Italien och Spanien har fortfarande stora problem. För att lösa situationen har t.ex. Grekland erbjudits,  – mer lån, stödlån. >>Länk till artikel i DN av Timothy Garton Ash 2012

 

flagga brittisk

The Swedish Government (2006-2014) are working for supporting and developing Swedish business (companies, firms and enterprises) and are saving by cutting down fiscal expenses for stateowned and nationally owned  companies, institutes and organizations regarding education, healthcare, social welfare and culture. The overall strive in business is to minimize the costs for and the amount of manual Labour per produced services and goods.
This the government claims will create more job opportunities and less unemployment.

The companies are depending on a market with strong purchasing power (=people have money to buy a lot for). The more we are with a lot of money to spend on goods and services the stronger and wider it gets. Does it matter where the money comes from? Do money from people who receive money from social welfare count or money from employees in nationally or state-owned companies in the cultural and welfare sector?

The strong market, in the end, consists of the companies own employees, other institutions and their employees, if it is private, state-owned or nationalized I do not think matter, really. They all have part in the economic flow. Nonetheless – regarding the government statements about labour-market policy, everyone is supposed to work as employee or employer.
(Though I thought it was common knowledge that in our current economic system, one of the incitement is that a certain percent of unemployment is needed to balance the labour-market.) >>Link to Harvard Kennedy School about equilibrium

The more we are who participate and contribute in the economic flow, the stronger economic market?

Companies develop different methods to sell goods and services even (or especially) to the ones who cannot afford it. People take loans for consumption (spenders) – because, who can stand against a real good salesman, doing his job really well?
Bankers and savers (loan givers) love to give loans in order to increase their own potential purchasing power. It is only potential since they do not use it, the give it away as loans for someone else to use (the spender) – fortunately for our companies. Who else would otherwise buy their goods and services?
Due to the loan takers (spenders) extra pay (interest) to the savers (loan givers) and the conditions under which the loans are given the loan taker (spender) pay by giving the loan giver even more purchasing power. That is how the loan givers (savers) can increase their potential purchasing power without gnawing anything from their assets, in other words, without contributing to the economic market (exchange of goods and services).  Instead, as I already said, they can give out even more loans, and empower they purchasing power even more, earn more money.
That is how the companies get their strong market and the banks and loan givers (savers) are doing profit. It is not the saving that increases the purchasing power, it is the loan taker (spender) who does that though he or she is in debt.

We can all follow it in the economic news reports. First a report concerning the private households debts and afterwards a report about the banks profits.

When the consumer (= spender as an enterpriser or employee) no longer are able to pay off his loans, he or she may most shamefully ask the very persons who gain on their debts for mercy, the loan –givers (banks and savers). It is made into entertainment in programs like the Swedish “lyxfällan” or the American “Til Debt Do Us Apart” where the thoughtless wasters (spenders) get a reprimand along with help getting out of a troublesome financial strait.

No matter the moral views, which really dominate the attitude to money, work and saving, do really banks and savers profit on the interest in the debts and loan business? Do they really profit when the debts and the loans, thanks to interests get so huge and worldwide spanning that it paralyzes, well, everything; both private persons which forms the market with their purchasing power and the companies delivering goods and services along with salary to their employees? Is more saving and policy of austerity regarding welfare really a successful tactic to get out of the economic crises that hits us all more and more often and harder?

Marica wonders, year 2011

Four years later, 2015, the financial sector has been regulated, but Greece, Italy and Spain are still struggling. In an effort to solve the situation Greece has, for example, been offered – more loans.   >>Link to article in The Guardian by Timothy Garton Ash 2012 01 25

Annonser

Comment/Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s